Jag tittade på henne där hon låg i det skumma ljuset som uppstod när natten sakta drog sig mot morgon. Hennes mörka hår föll över det ljusa täcket, och hennes bara axel lyste blekare än en engelsman på Mallorca. Tre månader hade det tagit henne att landa här, i min hundraåttiosäng från IKEA. För femtusen spänn måste man faktiskt tillstå att det varit väl spenderade pengar. Den hade stått pall för ganska mycket de senaste åren, och ganska många hade faktiskt vaknat och sagt att ”så gott har jag inte sovit på länge!”. Kul för dig brukade jag tänka. Själv hade jag oftast inte sovit mer än någon nanosekund.

Så hade det varit den här natten också. Jag sov alltid så förbannat oroligt när jag druckit. Om det dessutom låg en kvinna bredvid, spelade inte någon roll om det var en känd eller okänd, det var helt kört, oavsett. Det slutade alltid med att jag rullade av och an, störde mig på något ljud från henne, tills jag gav upp och satte mig vid köksfönstret och rökte en cigg. Sedan satt jag där och såg köksklockan ticka fram, långsamt som en evighet, medans jag brottades med samma ångestkänsla som infann sig efter varje jul. Men då handlade det om hur man skulle få ut julgranen på bästa sätt utan att fylla hela trapphuset med barr, grenar och annan skit. Nu skulle jag få en människa av kött och blod, med känslor för mig att lämna min bostad, med så lite plågsamma sekunder som möjligt, för oss båda. Helst med ett subtilt budskap om att det var kul att ses, du får ha det så bra, hej. Det visste jag var mer ett önskescenario men hoppas kunde man ju alltid, tänkte jag och släckte cigaretten i det sista blasket i kaffekoppen. En blick på klockan talade om att den hunnit bli kvart i åtta, hela min kropp skrek efter sömn. Det var dags att väcka henne.

Hon såg lycklig ut när jag knuffade henne lite lätt på axeln. De bruna ögonen glittrade i halvmörkret och det gick en rysning av obehag genom min lekamen. Hon kände det lätta skalvet genom den lilla handen hon lagt på min underarm och sa: ”Hur är det, fryser du?” Hon drog undan täcket och makade sig lite åt sidan i en gest att bjuda in mig i värmen där under. Det mjuka leendet stramades upp och ut när jag inte svarade upp på inbjudan, utan istället reste mig och sade: ”Du, jag är ledsen, men jag hade glömt att vi har inventering idag på jobbet. Krille, min jobbarkompis, ringde och väckte mig förut. Vill du ha någon frukost innan vi sticker”, sa jag och försökte låta så trovärdig som möjligt.

 ”Vad är klockan då?” sa hon och satte sig upp och drog handen genom håret.

”Kvart i åtta. Vi måste dra om en halvtimme, senast”, sa jag.

”Okej, visst”, sa hon och ställde sig på det kalla golvet och började med blicken söka efter sina tillhörigheter. Jag såg på henne i smyg. Den späda kroppen kan inte ha vägt mer än 45 kilo och det var inte direkt så att stolthet var den stora, dominerande känslan. Hon var bara 23 år och jag hoppades att den ringa åldern kanske innebar att hon inte skulle ta det så hårt. Men man visste aldrig med sånt där. Det handlade nog mest om den andre personen, mindre om åldern.

”Har du sett mina strumpor?” sa hon och väckte mig ur mina funderingar.

Det hade jag inte, men med gemensamma ansträngningar lyckades vi lokalisera dem under fåtöljen, hur de hamnat där var en annan fråga. Hon såg söt ut när hon hoppade på ett ben i ett försök att hålla balansen, samtidigt som den andra strumpan skulle dras på.

”Vad är det? Varför skrattar du?” sa hon, och jag tittade upp.

”Nej, tyckte bara att du var lite söt när du hoppade runt sådär”, flinade jag.

”Va då, det är inte så lätt heller”, sa hon och log förläget.

”Nej, klart inte. Det var inget negativt, tvärtom. Att vara söt är väl något bra, eller?”

Hon höll med, innan hon smet förbi mig och in på toaletten.

”Var det ett ja eller nej till frukost?” ropade jag.

”Nej tack”, hördes på andra sidan toadörren.

Bra, tänkte jag och började själv sätta på mig mina kläder.  Även om jag verkligen inte borde köra bil så tidigt på morgonen efter gårdagens fest, kände jag att jag var skyldig henne det. En skjuts hem kanske kunde hjälpa till att döva det dåliga samvetet åtminstone en aning.

Det blev en tyst resa genom en tom stad. Det var lite för tidigt på en lördag för att det sedvanliga slamret och kommersen skulle tagit sin början. Jag satt och höll utkik för eventuella poliskontroller, vilket med största säkerhet skulle innebära att bilen skulle få stå i garaget en tid framöver. Fan vet hur många Gin och tonic jag fick i mig i går, tänkte jag samtidigt som hon dirigerade mig runt bland smågatorna. Utan dem i kroppen hade hon inte suttit där bredvid just nu, jag hade inte suttit och halvskakat av rädsla för att åka fast för rattfylla. Och varken hon eller jag hade behövt sitta och våndas inför det pinsamma avsked som skred närmare för varje färdbeskrivning hon delade ut. Till slut sa hon stopp, och jag stannade bilen på Såggatan, utan att slå av tändningen. Hon verkade förstå och knäppte loss bältet och öppnade dörren, innan hon vände sig om och tittade på mig. Med ett försök till leende sa hon: ”Det var kul att träffa dig. Till slut.”

”Detsamma, verkligen”, svarade jag och ljög.

”Okej, vi hörs”, sa hon och klev ur bilen.

”Yes, det gör vi. Ha det gott”, sa jag samtidigt som hon smällde igen dörren och började gå upp längs gatan, innan hon svängde av och verkade försvinna in i en port bland alla andra i det fina gamla landshövdingehuset hon uppenbarligen kallade hemma. Hon hade inte vänt sig om, så jag antog att hon förstod vad som hänt. Att det inte skulle bli mer än så.