När hjulens dunkande mot vägbanan började vagga in mig i någon form av behagligare tillstånd började bilder dyka upp på näthinnan. Dire Straits spelade Brothers in Arms på cd-spelaren, och jag mindes när vi var i Spanien, min bäste vän och mina föräldrar. Det var den bästa resan jag varit på. Vi var unga och fulla av liv, det var sol, bad och party hela nätterna. På dagarna stod mamma och försökte få våra vita kläder rena efter nattens bravader. Det var inget lätt jobb.

 

Det var sån hon var mamma. Alltid snäll, ställde alltid upp och sa aldrig nej. När jag tänkte på det, kunde jag nog inte komma på en enda gång hon sagt nej. Hon var helt enkelt en sån mamma alla barn ville ha. Alltid glad, aldrig arg eller gapig. Som bakade bullar och serverade dem med kall mjölk, och lät en ta så många man ville. En mamma som var hemma och inte började jobba förrän alla barnen börjat skolan. Då kunde hon börja fundera över vad hon själv ville göra med sitt liv. En mamma som satte sina egna behov i bakgrunden, och alltid lät barnens behov och önskningar komma i första hand. En drömmamma med andra ord. En sån som de flesta bara får läsa om i böcker av Astrid Lindgren.

Och här satt jag i bilen på väg hem till henne för att konfrontera henne med att jag var arg för att hon varit för snäll. För att jag ansåg att mitt liv hade blivit mycket bättre om hon hade lärt mig sätta gränser, att det var okej att säga nej, att världen inte såg ut som den gjorde hemma hos oss. Alla var inte snälla och konfrontationer var ingenting farligt. Visst kunde hon ha gjort saker annorlunda, men vilken förälder kunde inte det? Jag visste hur tufft hon hade haft det under sin uppväxt och antagligen ville hon se till att vi aldrig saknade kärlek eller var rädda eller ledsna. Det hade till och med varit så viktigt för henne att hon valt att låta hela sitt eget liv bara puttra i bakgrunden och satsat allt på oss. På gott och ont naturligtvis. Men jag var helt säker på att hon gjort det med goda avsikter i sitt hjärta, att hennes högsta önskan var att vi skulle vara lyckliga och friska. När vi mådde bra mådde hon bra. Det kom fram fragment av samtal med vänner där de berättat om mammor som bara var irriterade, aldrig lyssnade eller hade tid. Tvärtemot mina erfarenheter.

Jag körde in till kanten och stannade bilen på en busshållplats. Skulle jag vinna någonting på att ta upp det här med min mamma? Vad skulle det leda till? Även om hon sa att okej, jag förstår vad du menar, förlåt mig, det var inte meningen, skulle det förändra något? Nej. Och varför skulle hon be om ursäkt för något hon inte gjort med mening, inte ens varit medveten om? Jag visste också att hon avskydde konflikter och skulle antagligen gå i försvarsställning direkt. Nej, det fanns ingenting att vinna på det. Det enda jag kunde göra var att ändra mitt eget sätt att tänka om det. Min mamma skulle aldrig ändra sig. Hon skulle aldrig börja säga nej eller sätta gränser. Och vem var jag att komma och kräva att hon skulle ändra sig? Jag bestämde mig för att vara nöjd med att ha fått den här förståelsen om varför jag på många sätt blivit som jag var, var dessa mönster kom ifrån och vad jag kunde göra annorlunda. Det skulle inte tjäna något syfte att kasta skuld på min mamma. Hon var en klok människa, hon var säker medveten om att hon kunde gjort många saker annorlunda. Men med facit i hand hade jag valt min mamma före alla andra mammor jag någonsin träffat på. Ingen är perfekt helt enkelt. Inte hon, inte jag. Men vi är bra ändå.

Med de tankarna vände jag bilen och satte fart tillbaka mot stan igen. Dire Straits spelade fortfarande i högtalarna, men min sinnesstämning var en helt annan. Det var lugnt i kroppen. Min mun log mot mig i backspegeln. Jag hade fått svar, svar som skulle bidra till att förbättra min livskvalitet avsevärt. Jag var lycklig. Och min mamma var fortfarande världens bästa mamma.