Vad hade jag att jämföra med? Min egen far, han som alltid var som en klippa, alltid pålitlig, alltid närvarande, alltid…där. Stabil. Stark. Trygg. Inga överraskningar, men alltid fungerande.

Det var inte så jag såg mig själv. Snarare som kaptenen på det sjunkande skeppet, han som surrat fast sig vid masten och hoppades att det någonstans, längre fram, fanns lugnare vatten. Förhoppningsvis innan det slutliga vattenfallet skulle uppenbara sig och sluka den bräckliga farkosten.

Jag vet inte om det finns någon ideal tidpunkt för att bli förälder. Som pappa finns det nog oftast en tidpunkt längre fram som verkar mer lämplig. För det där ansvaret skrämmer oss. Säkerligen även för många kvinnor också, men min känsla är att vi män ser det som mer skrämmande. Att få vår frihet inskränkt. Kan det vara det som får oss att darra?

I mitt fall berodde det på flera olika orsaker. Framför allt hur jag mådde just då. För att jag velat ha barn hade jag aldrig tvekat om, men just då, när jag kämpade för mitt eget liv? Jag minns hur jag satt i bilen och grät, försökte förstå vad som var meningen med det här? Vad skulle jag kunna erbjuda det där lilla oskyldiga barnet, som trodde att det kom till världen och skulle få en pappa som var sådär, som min egen far? Pålitlig. Stark. En klippa. En man.

När jag sitter där i soffan bredvid min tonårsdotter och ser på film en lördagskväll som igår, eller läser ett kärleksfullt sms från min son, kan jag bara konstatera att det där lugnare vattnet tydligen dök upp. Eller så knöt jag upp repen och tog kontrollen över skutan, och styrde mot ett ställe där det fanns en plats i en hamn som kändes hemma.

Jag vet att jag inte är som min pappa. Men jag vet nu också att jag är en bra pappa ändå. Pålitlig. Stark. En klippa. Fast på mitt sätt. Jag visste det bara inte då. Inte när rädslan slet sönder mig, när tvivlen överröstade allt förnuft.

Tack mina älskade tonåringar. För att ni är så fina. För att ni hjälpt mig att se vad jag är. Vem jag är. 

Jag älskar er.