Det finns stunder när jag skäms över att vara man. Tillräckligt för att vilja checka in hela paketet och byta bokstäverna i mitt namn till Jonna istället.

Nuförtiden händer det allt oftare, varje gång man läser en dagstidning eller ser en nyhetssändning till exempel. För det är inte många dagar man slipper höra eller läsa om en våldtäkt eller liknande övergrepp. Där en eller flera män, förgripit sig på kvinnor och barn. Det gör mig så fruktansvärt förbannad. Jag avskyr orättvisor, och att använda sin överlägsna styrka eller maktposition, är ett exempel på den värsta sorten.

Min dotter pluggar hårt. Hon har en plan: att läsa till läkare och arbeta med kvinnor och barn i u-länder. Om det blir så kommer jag antagligen åka med som beskyddare (fast det vet inte hon såklart.) Hon läser gärna böcker om kvinnor som blivit bestraffade i enlighet med sin religion, och liknande orättvisor. Jag förstår av våra diskussioner att hon berörts starkt av det. Jag kan inte klandra henne.

Igår hyrde vi en film som jag har svårt att släppa. ”The stoning of Soraya M” heter den. Den utspelar sig i en liten by i Iran, dit en fransk journalist söker sig för att få hjälp med att laga bilen som börjat koka. Under tiden han väntar berättar en kvinna om vad som utspelat sig ett dygn tidigare. Hur hennes systerdotter blivit utsatt för en komplott, anklagad för otrohet som naturligtvis aldrig hänt, bara för att hennes man vill bli av med henne och gifta sig med en fjortonårig flicka istället.

Det var knappt att jag orkade se klart den. Inte för att den var dålig, tvärtom, utan för att man blir så fruktansvärt förbannad, ledsen, illamående. För det där är ingen uppdiktad historia. Det händer varje dag, över hela världen. Bara att det tar sig olika uttryck. I just det här fallet var det en oskyldig kvinna som fick händerna bakbundna och grävdes ner i ett hål i den torra marken, och sedan fick sten efter sten, i långsam takt kastad i ansiktet, tills hon slutligen dog medan marken täcktes av hennes blod. Där hennes egen far kastade de första stenarna. Och hennes otrogne make, den ende som begått äktenskapsbrott, var den som kastade de första, riktigt förödande stenarna. Hur hennes egna söner kastade och träffade henne i ansiktet, påjagade av byns så kallade religiöse ledare som samtidigt skriker ”Gud är störst, Gud är störst!”

Jag funderar ofta på vad jag kan göra. För jag är ju man. Och jag känner så många andra män, som liksom jag, avskyr dessa vidriga övergrepp. Oavsett om det är en våldtäkt i Biskopsgården eller en stening i Iran. För trots allt är vi ju i majoritet, vi som älskar och respekterar kvinnor. Vi som ser med avsky på män som beter sig som svin, som tror de kan ta vad de vill bara för att de är fysiskt starkare.

Är det någon som har en bra ide’? Kanske kan vi göra något. Tillsammans.