Det blir tyst för ett ögonblick. Min blick glider ur fokus och stannar på blommorna i vasen mitt på bordet med den vita duken. Runt omkring mig sitter människorna jag älskar, och jag blundar och låter åter sorlet slå på. Jag hör röster som gör mig varm, känner känslor som gör mig trygg, glad och får min mun att le.

Förnöjsam. Det är ett lustigt ord, men jag känner mig så, när jag sitter där vid bordet, i min älskade brors nybyggda matsal. Och jag tänker att jag är en lycklig man, lyckligt lottad som fått omge mig med så mycket kärlek. Skratt. Omtänksamhet. Gemenskap.

Det är lätt att ta det där för givet. Att inte värdesätta det, att fokusera på annat, som inte är eller blivit som man önskat. Jag vet. Jag har varit bra på det. Men jag jobbar på det, åt andra hållet. Har insett att jag använt min enorma tankepotential i fel syfte.

Jag kommer ihåg när jag var liten, och jag varje kväll efter att jag släckte ljuset såg mig själv spela fotboll i Blåvitts randiga dräkt. Hur jag gjorde mål, kände stoltheten och glädjen att få jublande sträcka armarna i skyn efter ännu ett skott i krysset. Omedvetet var min mentala fokus så total att det inte kunde gå på något annat sätt, än att jag femton år gammal skrev på för Blåvitts äldsta pojklag.

Jag håller på att skriva om det. Jag ska skapa något som jag kan dela av mig med. Det är på gång.

Och jag har sett min vackra son ta studenten, spelat på flygeln i Domkyrkan och gråtit av stolthet.

Fått en underbar spontan present av min dotter, bara för att jag tydligen är världens bästa pappa.

Jag har bytt jobb sedan förra veckan. Sagt adjö till den enda platsen hittills som jag inte självmant velat byta bort. Skiljts åt från mina kära kollegor, och mina underbara elever. Men också fått nya. Det kommer bli bra.

Men just där vid bordet, hemma hos min bror, behöver jag ingenting mer. Att få känna gemenskap, samhörighet, är ett mänskligt behov. Jag har haft privilegiet att få göra det, utan att behöva söka mig till yttre sammanhang. Jag tror det gjort mig trygg.

Jag är tacksam.