Det var mörkt när jag slog upp ögonen. På utsidan såg jag träden svischa förbi utanför de skitiga tågfönstren, och av allt att döma regnade det också, för dropparna som slog mot rutorna förde smutsen med sig ner i oformliga droppar som samlades längst ner emot listen. En liten nattlampa ovanför mannen mitt emot lyste upp den lilla tågkupén och det var en känsla av surrealism där inne. Jag vet inte var den kom ifrån, men känslan var ungefär som att sitta i en biosalong och vänta på att något skulle hända i en film som inte riktigt kommit igång. Som börjat bygga upp spänningen i en mycket typisk scen, ett tåg, två ensamma män, bara dunkandet från rälsen som ljudkuliss.

Just då ljöd tågets kraftiga signal genom natten och vi passerade en övergång som verkade dela ett mindre samhälle mitt ute på landsbygden. Jag ryckte till lite lätt av det ljudliga tjutet och kände mig lite fånig för att vara så lättskrämd, när jag lyfte min blick för att se om han noterat det. Hans leende avväpnade min tanke om pinsamhet, istället log jag tillbaka och kände hur han utan att säga något, förmedlade att det var en helt adekvat reaktion. Något som varje människa skulle känna, nyvaken, med en främling i en i övrigt tom tågkupé.

Det var så otroligt underligt, och ett tag funderade jag på om jag fortfarande inte vaknat. Att det här var en av de konstiga drömmar som kommit till mig den senaste tiden. Men när jag mötte hans blick igen förstod jag att så var det inte. Jag var helt vaken, och mannen mitt emot talade till mig. Utan att öppna munnen. Det låter vansinnigt, jag vet, men det var som om hans ord, hans röst, befann sig inuti mitt huvud. Som om… han talade med mig genom tanken. En känsla av rädsla for genom kroppen och jag skulle precis resa mig upp när han lyfte sin hand i en lugnande gest, fortfarande med samma leende, och till min förvåning kände jag hur musklerna i buken och ryggen slappnade av och jag sjönk åter ner på sätet. Jag visste inte vad det var som hände, men förstod att det inte var farligt.

 Och att det skulle förändra mig. För alltid.