Ni som har hängt med ett tag minns kanske när hunden Eskil var här och bodde vid ett tillfälle. Det var ju Johannas hund från det andra hemmet, en fransk bulldogg som var charmigare än det mesta. Kanske inte världens vackraste, men med en personlighet som överbryggade det med råge.

Det var något med de där ögonen som gjorde att man bara smälte, och jag hade mycket roligt tillsammans med honom. Kroppen var som ett stort stycke som man bara kunde lyfta upp och gosa med, samtidigt som de små benen sprattlade hej vilt.

Jag nåddes förut av en gråtande dotter som meddelade att Eskil precis avlivats efter en tids sjukdom, och jag ska inte sticka under stol med att en och annan tår rullar här med.

Min favoritgästbloggare har checkat ut. Vila i frid lille vän.