Jag kan ibland stanna upp och undra vart tiden tagit vägen. Nu under resan om inte annat. Det är inget barn jag reser med, det blir jag definitivt övertygad om när vi närmare midnatt tittar på varandra i ett bekräftande smil, om att den här resan blir ett äventyr. Inklämda mellan två barnfamiljer med skrikande spädbarn och gråtande över att den ene bara fick ett tuggumi istället för två, är jag rätt nöjd med att småbarnstiden är över. När Jo somnar mot min axel är hon ändå min lilla flicka. Och jag sitter som vanligt vaken.

Jag minns åren med alldeles för lite sömn, alldeles för mycket oro och tankar. Visst, de finns där nu med ibland, men inte på samma sätt. Det är så mycket som ligger utanför vår kontroll när barnen är små. Det blir så…abstrakt. Speciellt innan de kan prata. Det tyckte jag var riktigt jobbigt.

I en storstad som Barcelona finns det naturligtvis faror också, men det är väl mer att man ska tappa bort varandra eller så, och det går ju ganska lätt att undvika. Sen har man ju mobilen också. Ibland är den ett hjälpmedel mot stress. Det är bra.

Min son har åkt in i lumpen nu. Hur märkligt är inte det? På flera sätt. Dels att den lille killen blivit stor nog att skjuta k-pist och tälta med andra killar, men jag trodde inte att det var hans grej. Fast kanske alla ungdomar skulle må gott av det. Lite struktur. Fast jag vet inte. Jag vägrade själv göra det. Från och med nu får man inte. Underligt.

Ibland är det dock lätt att tro att barnen är äldre än vad de är. Speciellt om de är verbala, likt Jo. Jag vet att vi vuxna fick oss en tankeställare av en barnläkare för över tio år sedan angående det. Att orden kanske finns där, men inte förståelsen av dem. Ingen riktig täckning för vad som sägs. Det där för jag ständigt påminna mig om.

När man är ensamstående förälder kan det vara svårt att hålla isär rollerna, jag menar att det kan ibland bli så att barnet blir den vuxne och nästan bestämmer förloppet. Särskilt när det är en stark, lillgammal typ att tampas med, full av åsikter. Och inte rädd att tala om dem.

Men jag är äldre nu. Med mer insikter. Med en så mycket större förståelse om mig själv och mina tankar, behov och känslor. Jag kan se på flickan hur livet påverkat henne, då menar jag från båda håll. Jag är ju inte ensam förälder.

Hon är bra. Min son är bra. Starka, känsliga, med ett gott hjärta och väldigt sociala. Lite lättstressade och disträ. Ett stråk av professor Kalkyl. Jag brukar kalla sonen det.

Nu på resan trodde jag att jag tappat mina kontokort och körkortet. Väl tillbaka på hotellet gick vi igenom kassaskåpet, alla påsar, väskor, men ingenstans fanns de. När jag tittar rakt fram i ,min ögonhöjd, ligger de där. På hatthyllan. Kalkyl senior.

Så jag tror inte jag behöver vara orolig för att mina gener varit delaktiga i de där två.

Och vet du vad? Det är jag jäkligt glad för.