Jag minns hur det var förut när jag skrev. När orden verkade dansa ut över den vita fonden, skrattande, gråtande eller bara likgiltigt ställa sig på plats. Och som det verkade, på sådana platser att andra människor tyckte det var som en symfoni, en noggrant koreograferad akrobatik.

Men det vi skriver speglar naturligtvis vårt inre, och det som kom ut då är inte detsamma som träder fram idag.

Det är svårt ibland när mán försöker skriva på ett annat sätt. Ett annat sätt än det som kommer av sig självt, från djupet av vårt inre. Jag tycker inte om att göra mig till.

Men jag älskar att skriva. Och jag älskar när någon säger att jag skriver så där bra. Det får du tycka vad du vill om, men jag tänker inte hymla med det. Jag tycker inte det för att jag sitter och slår mig själv på bröstet och tycker att jag är något märkvärdigt. Eller jo, det gör jag ju. Jag tycker alla är något märkvärdigt. men värdet i att någon tycker om det jag skrivit är att jag blir glad för att det jag velat förmedla därmed nått fram. Det gör mig lycklig.

Innan jag började skriva på bloggen hade jag inte skrivit något sedan c-uppsatsen på universitetet. De senaste åren har jag skrivit nästan oavbrutet. Tusentals ord, efter varandra. På rad, med fler i kö.

Ibland har jag tänkt att ”nej nu ska jag inte skriva mer. Måste ta en paus.” Men det håller sällan längre än någon dag. Sedan kommer längtan efter att göra det igen. Skriva.

Jag känner nu också en stor längtan efter att jobba med människor på ett sätt som jag vilat från under en period.

Det blev klart för mig idag när jag sjönk ner i den nötta läderfåtöljen, bakom det bruna skrivbordet. Jag satt där och kände in. Ingen annan där. Tystnad. Bara klockans tickande på väggen, ett svagt brusande från bilarna på gatan

Det var här det började, tänkte jag.´Det är här det börjar igen.