Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för August 2010

- Sida 2 av 2

Peace

av Johnny

”Men satan också!” skrek han och släppte hammaren i marken. Den föll med ett klingande ljud mot den stenlagda gången på trädgårdens framsida. Han blåste på sin sargade tumme i ett försök att dämpa den bultande smärtan men insåg att det inte var särskilt lindrande.

Med snabba steg tog han sig ner från stegen och gick mot dörren, vilken han raskt forcerade och fortsatte in i köket. Lika enkelt och chosefritt svängde han upp kylskåpsdörren, plockade ut en burk öl och tryckte den mot tummen. Den kalla metallen var långt mer effektiv än hans egna pustanden upp på stegen.

Efter någon minut kändes det så bra att han öppnade ölburken och drack ett par djupa klunkar av innehållet. Den iskalla vätskan sköljde nerför strupen, och på något sätt verkade den fortsätta ända ut i fingrarna, för bultandet i tummen upphörde nästan omgående. Inte nog med det, hans tidigare lite dystra humör var som bortblåst, och han tog med sig burken ut  på trappan.

Med solen i ögonen, den kalla burken i sin hand, och med blicken fästad på de mjuka molnen på den ljusblå himlen, kändes allting riktigt bra. Han skulle nog klara det här. Han behövde bara vänja sig lite. Att vara ensam. Det hade han inte varit sedan han var liten.

Med skjortärmen torkade han bort de första tårarna som rann nerför kinden, lyfte på glasögonen och torkade ögonen försiktigt. Huden runtom dem var sargad efter senaste tidens sorgearbete. Han ställde sig upp, tog en klunk till ur burken innan han vände blicken uppåt.

”Nej, nu måste du hjälpa mig gumman, annars reder jag inte ut det här”, sa han upp mot molnen, innan han plockade upp hammaren från marken och gick mot stegen som stod lutad mot väggen.

Kalkyl x 3

av Johnny

Jag kan ibland stanna upp och undra vart tiden tagit vägen. Nu under resan om inte annat. Det är inget barn jag reser med, det blir jag definitivt övertygad om när vi närmare midnatt tittar på varandra i ett bekräftande smil, om att den här resan blir ett äventyr. Inklämda mellan två barnfamiljer med skrikande spädbarn och gråtande över att den ene bara fick ett tuggumi istället för två, är jag rätt nöjd med att småbarnstiden är över. När Jo somnar mot min axel är hon ändå min lilla flicka. Och jag sitter som vanligt vaken.

Jag minns åren med alldeles för lite sömn, alldeles för mycket oro och tankar. Visst, de finns där nu med ibland, men inte på samma sätt. Det är så mycket som ligger utanför vår kontroll när barnen är små. Det blir så…abstrakt. Speciellt innan de kan prata. Det tyckte jag var riktigt jobbigt.

I en storstad som Barcelona finns det naturligtvis faror också, men det är väl mer att man ska tappa bort varandra eller så, och det går ju ganska lätt att undvika. Sen har man ju mobilen också. Ibland är den ett hjälpmedel mot stress. Det är bra.

Min son har åkt in i lumpen nu. Hur märkligt är inte det? På flera sätt. Dels att den lille killen blivit stor nog att skjuta k-pist och tälta med andra killar, men jag trodde inte att det var hans grej. Fast kanske alla ungdomar skulle må gott av det. Lite struktur. Fast jag vet inte. Jag vägrade själv göra det. Från och med nu får man inte. Underligt.

Ibland är det dock lätt att tro att barnen är äldre än vad de är. Speciellt om de är verbala, likt Jo. Jag vet att vi vuxna fick oss en tankeställare av en barnläkare för över tio år sedan angående det. Att orden kanske finns där, men inte förståelsen av dem. Ingen riktig täckning för vad som sägs. Det där för jag ständigt påminna mig om.

När man är ensamstående förälder kan det vara svårt att hålla isär rollerna, jag menar att det kan ibland bli så att barnet blir den vuxne och nästan bestämmer förloppet. Särskilt när det är en stark, lillgammal typ att tampas med, full av åsikter. Och inte rädd att tala om dem.

Men jag är äldre nu. Med mer insikter. Med en så mycket större förståelse om mig själv och mina tankar, behov och känslor. Jag kan se på flickan hur livet påverkat henne, då menar jag från båda håll. Jag är ju inte ensam förälder.

Hon är bra. Min son är bra. Starka, känsliga, med ett gott hjärta och väldigt sociala. Lite lättstressade och disträ. Ett stråk av professor Kalkyl. Jag brukar kalla sonen det.

Nu på resan trodde jag att jag tappat mina kontokort och körkortet. Väl tillbaka på hotellet gick vi igenom kassaskåpet, alla påsar, väskor, men ingenstans fanns de. När jag tittar rakt fram i ,min ögonhöjd, ligger de där. På hatthyllan. Kalkyl senior.

Så jag tror inte jag behöver vara orolig för att mina gener varit delaktiga i de där två.

Och vet du vad? Det är jag jäkligt glad för.

 

Hepp!

av Johnny

Det finns inspiration i blodet. Tankar som vill ut och behöver formuleras för att det känns viktigt.

Det var längesedan jag skrev på det sättet. Friare och bara för att det är kul att vara en del av ett större universum än bara min egen laptop.

Ibland undrar jag om det fortfarande finns någon som är intresserad av vad jag sysselsätter mig med, både fysiskt och mentalt. Men det verkar det vara och just nu bör det vara dags att ta en liten paus i kreerandet. Bara skriva. För att det är kul.

It´s blogger time!

 

Oavsett vart vi reser, gör vi det med oss själva.

av Johnny

P8080400.JPG( Obs, ej svettfläck på linnet. Hade precis tvättat bort lite smuts med tvål och vatten. Svettfläckarna kom senare under dagen…)

Det finns få platser jag tycker mer om än Barcelona. Jag har rest till Kataloniens stolta hjärta sedan jag var en liten pilt, och har inte kommit på någon bra anledning till att sluta med det.

I natt tog vi mark på Landvetter flygplats efter fyra intensiva dygn bland turister från hela världen, tillsammans med de som har nöjet att kalla det hemma. Det var en mycket speciell resa. Varför är svårt att förklara på så här lite utrymme, men det kan ha varit den bästa resan jag gjort. Varför räcker det ju om jag vet.

P8080399.JPG

Det var första gången jag och Jo reste ensamma. Annars har det alltid varit andra med, men nu bara packade vi och drog. Inte mig emot, det finns inget bättre resesällskap. Alltid positiv, glad och rolig. Pappa upp i dan alltså 🙂

P8070382.JPG

En av de bästa sakerna med den staden är att det trots augustivärmen aldrig är långt till havet. Tio minuters promenad från hamnen ligger stranden och de svalkande vågorna. Riktigt bra.

P8060376.JPG

Paella är ett måste när jag åker till Spanien. Årets var den bästa hittills. Utan tvekan.

P8070389.JPG

Men godaste maten under resan var faktiskt en färsk pasta med skaldjur som var en fiesta på egen hand i gomen. Kan ha spelat in att vi var hungriga som lejonflocken på Kolmården precis innan matningsdags. Otroligt gott var det i vilket fall som helst.

P8060367.JPG

Hamnen är underbar när värmen passerar 30 grader, med sina svalkande vindar. Den vackra gallerian med sin fina promenad ut gillar vi. Mycket.

P8060374.JPG

Hon må vara liten till växten, men låt dig icke luras. Hon kan lasta in ordentligt! Det är mycket bra tycker pappa.

P8070385.JPG

Saluhallen vid Ramblan är en kokande anrättning av allehanda matvaror och nationaliteter. Missa inte det. Sorry kära saluhallen i Götet, men här ligger du i lä. Rejält.

P8070386.JPG

I Saluhallen hittar man frukt av högsta klass. Vattenmelon är bästa grejen i hettan enligt mig. Tillsammans med nektariner. Och jordgubbar. Och…ja det finns massor av gott helt enkelt.

 

En av de saker jag uppskattar mest med att resa, är att komma hem. Oavsett om resan är kort eller lång tycker jag det är underbart att komma hem.

Den här gången mindre än någon gång än jag kan minnas. Det var helt enkelt så bra.

Luftgropar, värmebölja, försenat flyg hem, ankomst mitt i natten, inklämd i mittsätet med ett inflammerat knä bredvid en pappa med ett spädbarn i famnen, två ungar framför, två ungar bakom, som dessutom spred kommentarer likt ”titta, vingen är helt trasig. Då kommer vi nog störta snart!” Eller ”Nu känns det som vi tappar höjd, och vi som är över vattnet. Då kommer vi störta i vattnet ju!”

Inget kunde stoppa mitt goda humör. Jag älskade resan innan vi åkte. Jag älskade den under tiden. Jag älskade den när vi tog vårt bagage på bandet. Jag gör det nu efteråt.

Den kommer alltid bo i mitt inre.

 

 

”Mina fingrar räcker hela vägen runt”

av Johnny

Jag minns hur det var förut när jag skrev. När orden verkade dansa ut över den vita fonden, skrattande, gråtande eller bara likgiltigt ställa sig på plats. Och som det verkade, på sådana platser att andra människor tyckte det var som en symfoni, en noggrant koreograferad akrobatik.

Men det vi skriver speglar naturligtvis vårt inre, och det som kom ut då är inte detsamma som träder fram idag.

Det är svårt ibland när mán försöker skriva på ett annat sätt. Ett annat sätt än det som kommer av sig självt, från djupet av vårt inre. Jag tycker inte om att göra mig till.

Men jag älskar att skriva. Och jag älskar när någon säger att jag skriver så där bra. Det får du tycka vad du vill om, men jag tänker inte hymla med det. Jag tycker inte det för att jag sitter och slår mig själv på bröstet och tycker att jag är något märkvärdigt. Eller jo, det gör jag ju. Jag tycker alla är något märkvärdigt. men värdet i att någon tycker om det jag skrivit är att jag blir glad för att det jag velat förmedla därmed nått fram. Det gör mig lycklig.

Innan jag började skriva på bloggen hade jag inte skrivit något sedan c-uppsatsen på universitetet. De senaste åren har jag skrivit nästan oavbrutet. Tusentals ord, efter varandra. På rad, med fler i kö.

Ibland har jag tänkt att ”nej nu ska jag inte skriva mer. Måste ta en paus.” Men det håller sällan längre än någon dag. Sedan kommer längtan efter att göra det igen. Skriva.

Jag känner nu också en stor längtan efter att jobba med människor på ett sätt som jag vilat från under en period.

Det blev klart för mig idag när jag sjönk ner i den nötta läderfåtöljen, bakom det bruna skrivbordet. Jag satt där och kände in. Ingen annan där. Tystnad. Bara klockans tickande på väggen, ett svagt brusande från bilarna på gatan

Det var här det började, tänkte jag.´Det är här det börjar igen.

Schh

av Johnny

Tänk om det blev tyst.

Utan att vi själva valde det. Plötsligt. Oväntat.

Ingen täckning.

Vore det ett lugn, eller dess raka motsats?

En ständigt stigande kurva, av trängande olust.

För vissa.

Tillhör du dem. Vet du det själv?

Det är tyst nu.

Jag tycker om det,

Vad känner du?

 

Lite färdig.

av Johnny

Under ett par månader har jag skrivit en sammanfattning av min utveckling, så här långt. En kombination av saker jag lärt mig genom studier, både i utbildningar och på egen hand, och tillsammans med några mycket kompetenta personer.

Det är något jag drömt om att göra länge, men visste inte riktigt hur. Jag tror jag gör det nu. Det känns så. Som om jag är färdig.

Det blir intensivt. På kvällar efter jobbet, vakna på natten och skriva upp saker man inte får glömma. Göra om. Sudda ut. Skriva igen. Läsa. Skriva. Ha lite semester. Skriva igen.

Men det känns som det är lite klart nu. Jag lämnar den ifrån mig i dagarna för att min mentor ska läsa det, han är den som lärt mig mest om att arbeta med människor, och hans åsikter är värdefulla. Väldigt värdefulla.

Jag skulle inte lämna den vidare över huvud taget utan att han ger sitt godkännande, för många av behandlingsmetoderna är skapade eller vidareutvecklade av honom.

Men framför allt är det min historia, som fungerar som ett stöd för hela boken. Den behöver jag bara fråga mig själv om tillstånd för. Och jag sa ja.

Den är väldigt självutlämnande, men det är meningen. Oavsett vad som händer med den är jag glad och stolt över det jag skapat. Plus att jag inte behöver berätta allt i fortsättningen, utan kan lämna fram boken istället 🙂

En vecka kvar av semestern. Det var länge sedan jag längtat iväg så starkt. Nu är det snart dags.

Hoppas ni har det gott i sommaren. Och njuter.

Kram.

hjärta.jpg

Magens värsta vän.

Det finns fler nervceller i magen än i hjärnan. Det är kanske inte så konstigt då att så många idag har ont i sin mage. När vi stressar får vi mindre blod till matsmältningen, vi spänner oss och till slut kommer våra tarmar ur sin rytm. Precis som vi själva ständigt hamnar utanför vår naturliga rytm. Livets flöde. Precis så ska det vara, ett konstant flöde i kroppen. Men det ser sällan ut så. Stress och oro skapar spänningar och stänger av det som är naturligt och friskt.

För de som är prestationsinriktade är magen ofta till förtret. Jag känner en person som har ständigt för hög fart genom livet, som aldrig låter sig själv komma ikapp och smälta varken mat eller händelser och känslor. Han har haft diarrè i femton år. Har han otur kan det övergå till en inflammation och i ett senare stadie något ännu värre, som cancer.

Jag vet andra som ständigt har höga krav på sig själva, som pressar och spänner sig, och blir förstoppade. Får hemorojder. Blod i avföringen. Alla möjliga trevligheter.

På många sjukhus används idag hypnos som behandling mot colon irritabile. Eller IBS som det också kallas. Smärtsamma tarmrörelser. Med hjälp av den djupa avslappningen i hypnosen i kombination med suggestioner som syftar till att återskapa de naturliga flödet, har man fått goda behandlingsresultat.

(Ur boken.)

 

Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB