”Men satan också!” skrek han och släppte hammaren i marken. Den föll med ett klingande ljud mot den stenlagda gången på trädgårdens framsida. Han blåste på sin sargade tumme i ett försök att dämpa den bultande smärtan men insåg att det inte var särskilt lindrande.

Med snabba steg tog han sig ner från stegen och gick mot dörren, vilken han raskt forcerade och fortsatte in i köket. Lika enkelt och chosefritt svängde han upp kylskåpsdörren, plockade ut en burk öl och tryckte den mot tummen. Den kalla metallen var långt mer effektiv än hans egna pustanden upp på stegen.

Efter någon minut kändes det så bra att han öppnade ölburken och drack ett par djupa klunkar av innehållet. Den iskalla vätskan sköljde nerför strupen, och på något sätt verkade den fortsätta ända ut i fingrarna, för bultandet i tummen upphörde nästan omgående. Inte nog med det, hans tidigare lite dystra humör var som bortblåst, och han tog med sig burken ut  på trappan.

Med solen i ögonen, den kalla burken i sin hand, och med blicken fästad på de mjuka molnen på den ljusblå himlen, kändes allting riktigt bra. Han skulle nog klara det här. Han behövde bara vänja sig lite. Att vara ensam. Det hade han inte varit sedan han var liten.

Med skjortärmen torkade han bort de första tårarna som rann nerför kinden, lyfte på glasögonen och torkade ögonen försiktigt. Huden runtom dem var sargad efter senaste tidens sorgearbete. Han ställde sig upp, tog en klunk till ur burken innan han vände blicken uppåt.

”Nej, nu måste du hjälpa mig gumman, annars reder jag inte ut det här”, sa han upp mot molnen, innan han plockade upp hammaren från marken och gick mot stegen som stod lutad mot väggen.