Boken. Märkesbögen heter den.
av”Jag var bara ett barn. Utan en tanke på att göra någon illa. Inte på något sätt. Allt jag ville, var att få vara som alla runt omkring mig, en vanlig pojke. Jag bad inte om att slitas i stycken, förnedras och lämnas åt mitt öde. Om jag nu skulle bli det jag förvandlades till, varför fanns ingen där för att stoppa mig? Vad var rättvist i det? Och att sedan ha mage att anklaga mig, peka finger och säga ”det var han, det där är monstret, den skyldige…” Jag skakar på huvudet, inte bara i oförstånd utan också i en ganska stor del förakt. Ni förstod inte. Kanske ville ni inte förstå. Alla tecken fanns där, men ni valde att blunda. Borra ner huvudet i sanden, tillräckligt djupt för att varken se eller höra. Då hade ni fått ta ansvar. Det var lättare att hoppas att allt skulle gå bra. Och om det inte gjorde det, kunde ni alltid peka era dömande fingrar och säga att han är galen. Pojken där. ”
Nicklas är bara tretton år när han misshandlas så svårt att han nästan mister livet. Han förnedras under tiden det pågår av sina plågoandar för att han bär dyra märkeskläder. Men det är hans mamma, ägare till den framgångsrika reklambyrån i stan, som tycker att han ska ha dem, inte han. När han får sina Björn Borgkalsonger intryckta i munnen önskar han att hon inte köpt dem, att hon lyssnat för en gångs skull. Innan det blir svart.
Men han kommer tillbaka. Lyckas förtränga smärtan, tillräckligt för att skapa en familj med fru och barn, utåt sett ett liv som vem som helst. Men i hans undermedvetna puttrar vreden, och när han inser att hans fru bedrar honom övergår puttrandet till att koka över i ett vansinne han inte längre kan kontrollera.
Så börjar min bok. Inledningen alltså. Resten är en del av beskrivningen av innehållet.
Det som är nytt med det här förlaget är att man som privatperson har möjlighet att bidra till att böcker man tror på kommer ut på hyllorna. Inte bara de böcker som förlagen tycker ska finnas där. Man kan också välja att investera i boken, och därmed också ha möjlighet att inte bara se till att bidra till kulturutbudet, utan också kunna få del av eventuell vinst. Jag tycker det är en kanonrolig idè. Förhoppningsvis många andra också.