Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Startsida / Inlägg

En lätt spark i röven.Typ.

av Johnny

Ibland är livet ganska lustigt.

När jag igår gladdes åt min mentors underbara tankar och åsikter om min bok, satte jag mig i bilen för att åka till landet och kalas hos min brorson.

Boken handlar i stora drag om hur vår historia påverkar oss, hur saker som vi tror oss framgångsrikt ha trängt undan egentligen bara är gömda, men bara väntar på att få tändas eld på igen, om vi bara påminns om dem.

Mitt under kalaset skojar jag om en närstående persons svensexa, som utspelade sig för över 20 år sedan. Utan vetskap om att det tydligen var ett helt obearbetat trauma för honom, då hade jag naturligtvis inte sagt något. Gap, hårda ord och allas blickar riktade på mig som satt helt oförstående. Inte ens en ursäkt rättade till situationen. Så jag tog Johanna i handen och lämnade tillställningen. Inte för att någon ville det, tvärtom, utan för att jag ville det.

I morse tog Johanna upp ett ämne som jag gick igång på likt Ben Johnson på steroider. Skillnaden var väl att jag snabbt insåg det, och vi båda kunde skratta åt det.

Det är vad jag hoppades när jag skrev på kvällar och min semester, att väcka nya tankar. Det är också min mentors tankar om den, att den kommer ringa i människors inre klockor. En signal, om att det är dags att se på saker och ting med andra glasögon. Eller ta på sig ett par kanske.

För det kommer alltid poppa upp saker som lever i vårt undermedvetna, som vi förpassat dit någon gång när vi kanske inte hade möjlighet att ta itu med det. Men att gömma något är inte samma sak som att det är försvunnet. Först när vi vågar ta fram det i ljuset, trotsa rädslan och verkligen se vad som hände, då kan det försvinna. Ofta är det inte alls så farligt, eller hemskt, som vi intalat oss.

Som den där svensexan. Jag var med. Jag var nykter och såg alltihop. Ingenting särskilt hände, som inte händer på de flesta svensexor. Trots det har det fått ligga kvar som en varböld som vuxit till abnorma proportioner. En händelse som ingen annan minns, som ingen annan bryr sig om. Förutom han.

Hur många andra stunder, förutom det kalaset har blivit förstörda på grund av några personers bristande omdöme? Jag vet inte, men säkert ett flertal. Helt i onödan.

Jag har jobbat oerhört mycket med mig själv, under många år. Jag är väl medveten om att inte alla har det. Men är det en ursäkt? Är det inte en signal, att det är dags att sätta igång, när något återkommer och plågar oss?

 

  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Jenny Åsell och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB