Efter en god middag efter jobbet betalar vi, tar våra kläder och går skrattande ut i den svala höstkvällen. Det blåser snålt men vi är varma både på insidan av den goda, vällagade maten, men även den yttre temperaturen är behaglig då huden fortfarande är varm från lokalens levande ljus i kombination med våra vindtäta jackor.

Vi står och väntar på spårvagnen, skrattar, tramsar, är på allmänt gott humör. Då ser jag honom. Mannen med den vilda blicken. Det yviga skägget som får jultomten att se nyrakad ut. I trasiga, skitiga kläder sitter han på kurens bruna bänk och stirrar på oss. Framför sig har han sin rullator som bord, och på den har han dukat upp dagens middag: Fiskbullar i dillsås. Han har dragit av locket och äter girigt med fingrar som inte ser ut att ha tvättats på ett bra tag. Med jämna mellanrum tittar han sig omkring, på mig och de andra, med den där vildsinta, stirrande blicken.

Kanske är han rädd att jag ska ta den ifrån honom? Eller att någon annan ska komma och stjäla den framför näsan på honom.

Det gör ont att se, oavsett. Jag tänker på budskapet som trummats in så hårt sedan förra valet, Reinfelt och Borgs sträckta vrist i krysset:” Några hundralappar extra i plånboken.”

Jag tvivlar på att mannen där i kuren röstade överhuvudtaget. Och jag tvivlar på att resultatet innebar att han fick något extra i sin plånbok alls.

Det är hur som helst jävligt svårt att få ner ett par extra burkar Abbas fiskbullar i plånboken.