Jag sträcker ut mina vingar, tar ett steg fram mot kanten, för att ögonblickligen drabbas av svindel. Men modet bor fortfarande i mitt bröst och jag tar små steg framåt igen tills tårna kan vika sig runt klippans vassa kant.

Det hade känts lättare tror jag, om sikten varit klarare, om det inte fanns skymmande moln i vägen som gjorde mig osäker. Nu gör de att jag tvekar. Tar djupa andetag och känner bröstkorgen häva sig, upp … och ner.

För ett ögonblick vill jag vända om, tillbaka till det jag känner. Men när jag vrider på nacken är där tomt. Jag har suddat ut det som varit och framför mig finns en oklar horisont.

Trots det ler jag. Tvärt emot allt förnuft finns förtröstan kvar. Det finns tillit inom mig. En tro på något bättre, lyckligare, sundare. Inga mer besvikelser, inga svikna löften.

Kärlek, tänker jag innan jag kastar mig ut över kanten och känner den kittlande rädslan fara genom magen under tiden jag faller nedåt. Innan jag minns hur, och låter vingarna först bromsa farten, för att sedan svinga mig uppåt, uppåt.

Det blir nog bra, tänker jag samtidigt som jag bryter genom det första vita molnet.