Man kan tycka vad man vill om dessa högtider, så kallade konstruerade dagar för att öka konsumtionen. Det ligger säkert en del i det. Men som vanligt går det att se på fenomen från olika perspektiv. Själv väljer jag att tycka om det.

För min egen del tycker jag om kalas och att fira lite, och att få en dag till att hyllas lite extra tänker inte jag tacka nej till. Jag gör alltid mitt allra bästa som förälder, och att det skulle vara något fel eller fult att uppmärksamma det med lite tårta och en present, har jag svårt att förstå. Vi firar ju vår födelsedag varje år, och vad har vi gjort för att förtjäna det? Det är väl mamma som ska firas den dagen i så fall, eller?

Igår blev jag bjuden på en trevlig middag av min fina son, och idag fick jag ett väldigt vackert halsband av min dotter som hon visste att jag ville ha. Jag är så glad och stolt över kärleken och omtanken. Ni är bäst.

För mig har det också varit speciellt med Fars dag, för det infaller alltid i samband med min egen fars födelsedag. Samma dag delade han med farfar, och märkligt nog min dotters morfar. Hur många kan säga att ens farfar, morfar och gammelfarfar fyller på samma dag?

När pappa idag skar genom marsipanen på tårtan insåg jag också att det bara är han kvar av dem. Och i samma ögonblick önskade jag att tiden gick att frysa, om så bara för ett ögonblick. Att alla älskade fick vara kvar där runt bordet. Att det alltid skulle vara så. För när blicken sveper över dem inser jag att tiden gått fort och den verkar inte sakta ner.

Jag vet inte vad det beror på, men jag är en känslig person. Jag känner mycket, och älskar intensivt. Oftast är jag glad för det, på något sätt tror jag att kvaliteten på våra upplevelser bestäms av vår förmåga att tillåta oss att känna. Att våga älska. Jag gör det, och jag är glad för det. Baksidan är att smärtan blir så stor när den vi älskar lämnar oss.

Men naturligtvis kan vi inte tänka så, och vi skjuter det framför oss, som sig bör. Skulle vi gå och tänka ständigt på att den, eller dem, vi älskar ska försvinna från oss skulle livet bli outhärdligt. Men ibland påminns vi om det, att tiden går.

Men du pappa, oavsett vad som händer, vill jag att du ska veta hur mycket jag tycker om dig. Du är den där tryggheten, klippan, som alla barn borde få ha i sina liv. Om alla pappor vore som du, skulle de problem jag jobbar med inte längre finnas.

VI har rest över hela landet, från norr till söder. Lördag eller söndag morgon, ibland både och, gick du upp i ottan och åkte med mig till alla matcher och träningar, trots att du gick upp klockan fem varje vardag. Jag kunde inte ge uttryck för hur mycket det betydde då, men jag vill att du ska veta att de få gånger du inte var med så saknade jag dig på läktaren. Jag tänker idag, hur mycket jag kommer sakna dig när jag inte får se dig skära upp tårtan mer.

Jag tror inte du förstår det själv, hur mycket du betyder, för du har aldrig sett dig själv på det sättet. Och jag vet inte hur jag ska kunna få dig att inse det, men jag vet inte om du egentligen bryr dig. För dig är vårt välmående alltid det viktigaste.

Farfar blev 93 år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan toppa det.

Pappa, jag älskar dig. Idag, och alla andra dagar.