Kära vänner, jag säger Gott Nytt!

Och det på flera sätt…

Tack för i år.

Lika kallt som det var ute, lika varmt och fint var det inne i huset på vår gata i ett vinterklätt Bohuslän under julaftonskvällen. Trots viss oro på grund av en familjemedlems vacklande hälsa blev det precis som vanligt, och i vår familj betyder det något bra. God mat, skratt och glädjande paket under granen.

Tiden innan julafton är alltid lika med en viss andel stress, för att få ihop det som man vill. Men sedan vill åtminstone jag andas ut lite. Förr var det stängt under juldagen, inte ens tidningarna kom ut. För vi behövde återhämta oss. Bekanta oss med alla de där sakerna vi haft glädjen att slita av pappret på kartongerna som omslutit dem.

I år åkte jag med Jo till Media Markt på juldagen, inte för att köpa något särskilt, bara för att aktivera oss i vår julmatsdvala för en stund. När vi väl funnit en parkeringsplats, blev jag helt chockad över vad som mötte mig på insidan. I denna enorma lokal, sträckte sig köerna från kassorna ända ner till väggen i slutet av byggnaden. I alla kassor!

Folk svettades, trängdes och rusade runt med djurisk blick. Jag frågade en kassörska om en telefon och hon skrattade och sa: ”Dom tog slut direkt, folk köade utanför klockan sju i morse.”

Det går bra för Sverige. För alla som arbetar. För alla som är friska. Ett besök i en elektronikaffär under mellandagsrean visar på hur mycket mer pengar vi fått i plånboken. Om vi jobbar. Om vi är friska.

De som inte tillhör den skaran, är inte i elektronikaffärerna under mellandagarna. Oavsett vad man må lura sig att tro, finns det ett stort antal som är fattiga. Som inte firar jul i överflöd, snarare i misär, med stor oro inför framtiden som sällskap.

Så jag bestämde mig för att göra något. För även om jag nu tillhör dem som har den goda lyckan att ha ett jobb, så har jag också varit utan arbete och fått be om hjälp för att ha råd att köpa mat och annat nödvändigt. Känt hopplösheten, förnedringen i att inte kunna klara sig på egen hand när man är vuxen. Och förälder.

Efter att ha köpt julklappar och betalat räkningar har jag en liten slant över ändå den här månaden, då jag fick en lite bonus på jobbet. Den tänker jag skänka till en församling här i stan, där det arbetar en diakon jag vet gör ett underbart arbete för dem som inte har något extra. I vissa fall inget alls.

Jag har inget överflöd. Och jag skulle kunna använda det jag har till hur många saker som helst. Men under mina tuffaste perioder har jag hela tiden haft ett fantastiskt nätverk omkring mig som gjort att jag ändå inte behövt sakna allt för mycket, framför allt inte mat på bordet.

Det finns människor som inte har någon. Inte en människa som bryr sig. Till någon, eller några av dem, vill jag sända en signal att det finns människor som tänker på dem. Som vet att de finns. Även om vi aldrig kommer mötas.

Om du känner som jag får du gärna vara med. Men bara om du känner det i ditt hjärta, att det känns rätt. För jag vill inte på något sätt få dig att känna dig som en dålig människa om du stod där i kön på Media Markt, eller om du känner att du behöver varje öre till dig och de dina. Det är inget fel i att unna sig saker som man längtat efter.

Men om du känner att du skulle vilja vara med och bidra till att kanske ge någon hoppet tillbaka, att visa att det finns människor som känner för dem, får du gärna vara med. Jag lovar att jag kommer se till att varenda öre kommer till dem som verkligen är i störst behov av dem. Jag kommer antagligen åka dit senast på torsdag, så om du vill bidra på något sätt, kan du mejla mig här : tilljohnny@hotmail.com

Med varma hälsningar/Johnny

Det knarrar under skorna. Kalla flingor av snö blåser in från sidan och gör kinderna röda och frusna. Men jag gillar det.

Även om jag är en person som föredrar en sommardag på heta klippor före halka och is alla dagar om året. Så gillar jag det.

Eftersom jag den här veckan återupptagit den glädjefyllda aktiviteten skridskoåkning, och till och med inhandlat nya skodon med sylvassa skenor, har det varit svårt att inte minnas hur det var förr. När man var liten.

För då var det alltid vintrar som denna. Jag vet inte om det var så på riktigt, men jag tror det. Min pappa stod tillsammans med några andra tappra själar och spolade upp en isrink på fotbollsplanen under svinkalla vinterkvällar. Där tillbringade jag och mina vänner sedan stor del av vår vakna tid,

Det jag minns starkast är en bild jag ofta fick för mitt inre under dessa kylslagna dagar, då tårna ständigt frös till små isklumpar, och hur jag grät av smärta när man sedan satt i köket med fötterna mot elementet och kände värmen tränga genom muskler och blodkärl. När tårna fortfarande satt inklämda längst fram i skridskorna, kunde jag få känslan av att de skulle brytas av, likt små frusna brysselkål som bröts loss från foten.

Äckligt, eller hur? Ibland kunde jag få kräkkänslor när jag satt i båset och fick den där känslan. Brysselkål. Konstigt, jag vet. Men det var ibland 20 minus när vi spelade. Oftast utomhus. Då kan det dyka upp märkliga saker i hjärnan. Eller, inte bara då kanske…

Efter att ha vandrat runt i kylan och halkan denna fredagskväll, tänker jag att vi svenskar är ett speciellt släkte. Vi är så organiserade, vi ställer upp, vi gör saker som jag tror få länder gör. Vi tar inte bara emot flyktingar från länder där de förföljs eller mördas, vi har en gigantisk organisation som försöker att skapa en tillvaro som är så hoppfull som möjligt för framtiden i en ny verklighet.

Vi samlas i svinkylan en fredagsnatt och går runt i våra områden för att försöka se till att våra ungdomar inte skadar sig själva eller andra, efter att ha jobbat hela veckan. När vi hellre ätit middag och myst med en påse OLW och valfri dryck.

Vi gör det för att vi bryr oss. Och så länge vi gör det finns det hopp. Det gör mig glad att tänka på.

Det är många som säger att de inte förstår sig på ungdomar. Jag tror det beror på att de inte förstod sig själva under den perioden.

Det är inte särskilt konstigt heller. Förutom att våra kroppar genomgår stora fysiska förändringar på utsidan, sker det också stora omställningar på insidan med hormoner och andra kemiska reaktioner som inte går att kontrollera eller styra. Som om inte det vore nog är inte heller hjärnan fullt utvecklad hos en ungdom, vilket gör att de inte kan förutse slutresultatet av sina handlingar som ett exempel.

I detta tillstånd ska de så välja livsväg och där i tillfredsställa inte bara sig själva i det valet, utan ofta förväntningarna hos föräldrar eller andra närstående.

Jag tänker ibland på hur vår uppväxt, som är en relativt kort period om man ser på genomsnittslivslängden, påverkar så mycket vilken kvalitet vi får på resten av livet. Föräldrar är inte heller det något ungdomar kan välja. De får ta det som bjuds. Och det skall verkligen påpekas, att det finns många som inte kommer ge sina barn en enkel resa in i vuxenlivet.

Därmed inte sagt att det måste vara något negativt. I många fall är det en källa till en revanschlust som bär genom ett liv av stora framgångar inom vilket område som helst. Det är i och för sig ingen garanti för lycka, men kan vara skönt att tänka på om man känner igen sig i det.

Att ha föräldrar som är utåt välfungerande är inte heller någon garanti för ett lyckligt liv. Inte sällan hittar man ungdomar med depressioner, som skär sig eller använder droger, som har föräldrar som bryr sig hur mycket som helst. I de fallen kan det handla om ungdomar som inte känner att de kan uttrycka sina sanna känslor, av rädsla att göra föräldrarna ledsna eller besvikna. Ett mönster som ofta följer genom livet i nära relationer.

Tänk om vi var medvetna om hur mycket av våra problem som beror på att vi inte lyssnar på våra känslor. Hur vi tidigt får lära oss att betvinga de där signalerna vi som barn är så naturligt bra på att följa. Känslosignalerna. Signaler som är vår allra sannaste vägledning till vad vi mår bra av, som gör våra val enkla. Skolvärlden är en miljö som lär ut logik, men inte inkännande. Tyvärr. Det finns en anledning till att världen är full av spralliga sex-sjuåringar som är överlyckliga för att få börja skolan, men där väldigt många några år senare inte ens vill gå dit längre.

Hur ofta lyssnar du på dina känslor när du tar beslut? Överröstar du den inre rösten med en massa logiska förklaringar om varför det är bättre att välja det alternativet som hjärnan presenterar som ett bättre alternativ än det som du egentligen känner mest för…?

Vill du ha ett tips? Tveksamhet betyder nästan alltid Nej.

För du vet hur det känns när någon frågar dig om något du verkligen vill. Eller hur?