I sanning, ja.
avDet är många som säger att de inte förstår sig på ungdomar. Jag tror det beror på att de inte förstod sig själva under den perioden.
Det är inte särskilt konstigt heller. Förutom att våra kroppar genomgår stora fysiska förändringar på utsidan, sker det också stora omställningar på insidan med hormoner och andra kemiska reaktioner som inte går att kontrollera eller styra. Som om inte det vore nog är inte heller hjärnan fullt utvecklad hos en ungdom, vilket gör att de inte kan förutse slutresultatet av sina handlingar som ett exempel.
I detta tillstånd ska de så välja livsväg och där i tillfredsställa inte bara sig själva i det valet, utan ofta förväntningarna hos föräldrar eller andra närstående.
Jag tänker ibland på hur vår uppväxt, som är en relativt kort period om man ser på genomsnittslivslängden, påverkar så mycket vilken kvalitet vi får på resten av livet. Föräldrar är inte heller det något ungdomar kan välja. De får ta det som bjuds. Och det skall verkligen påpekas, att det finns många som inte kommer ge sina barn en enkel resa in i vuxenlivet.
Därmed inte sagt att det måste vara något negativt. I många fall är det en källa till en revanschlust som bär genom ett liv av stora framgångar inom vilket område som helst. Det är i och för sig ingen garanti för lycka, men kan vara skönt att tänka på om man känner igen sig i det.
Att ha föräldrar som är utåt välfungerande är inte heller någon garanti för ett lyckligt liv. Inte sällan hittar man ungdomar med depressioner, som skär sig eller använder droger, som har föräldrar som bryr sig hur mycket som helst. I de fallen kan det handla om ungdomar som inte känner att de kan uttrycka sina sanna känslor, av rädsla att göra föräldrarna ledsna eller besvikna. Ett mönster som ofta följer genom livet i nära relationer.
Tänk om vi var medvetna om hur mycket av våra problem som beror på att vi inte lyssnar på våra känslor. Hur vi tidigt får lära oss att betvinga de där signalerna vi som barn är så naturligt bra på att följa. Känslosignalerna. Signaler som är vår allra sannaste vägledning till vad vi mår bra av, som gör våra val enkla. Skolvärlden är en miljö som lär ut logik, men inte inkännande. Tyvärr. Det finns en anledning till att världen är full av spralliga sex-sjuåringar som är överlyckliga för att få börja skolan, men där väldigt många några år senare inte ens vill gå dit längre.
Hur ofta lyssnar du på dina känslor när du tar beslut? Överröstar du den inre rösten med en massa logiska förklaringar om varför det är bättre att välja det alternativet som hjärnan presenterar som ett bättre alternativ än det som du egentligen känner mest för…?
Vill du ha ett tips? Tveksamhet betyder nästan alltid Nej.
För du vet hur det känns när någon frågar dig om något du verkligen vill. Eller hur?