Det knarrar under skorna. Kalla flingor av snö blåser in från sidan och gör kinderna röda och frusna. Men jag gillar det.

Även om jag är en person som föredrar en sommardag på heta klippor före halka och is alla dagar om året. Så gillar jag det.

Eftersom jag den här veckan återupptagit den glädjefyllda aktiviteten skridskoåkning, och till och med inhandlat nya skodon med sylvassa skenor, har det varit svårt att inte minnas hur det var förr. När man var liten.

För då var det alltid vintrar som denna. Jag vet inte om det var så på riktigt, men jag tror det. Min pappa stod tillsammans med några andra tappra själar och spolade upp en isrink på fotbollsplanen under svinkalla vinterkvällar. Där tillbringade jag och mina vänner sedan stor del av vår vakna tid,

Det jag minns starkast är en bild jag ofta fick för mitt inre under dessa kylslagna dagar, då tårna ständigt frös till små isklumpar, och hur jag grät av smärta när man sedan satt i köket med fötterna mot elementet och kände värmen tränga genom muskler och blodkärl. När tårna fortfarande satt inklämda längst fram i skridskorna, kunde jag få känslan av att de skulle brytas av, likt små frusna brysselkål som bröts loss från foten.

Äckligt, eller hur? Ibland kunde jag få kräkkänslor när jag satt i båset och fick den där känslan. Brysselkål. Konstigt, jag vet. Men det var ibland 20 minus när vi spelade. Oftast utomhus. Då kan det dyka upp märkliga saker i hjärnan. Eller, inte bara då kanske…

Efter att ha vandrat runt i kylan och halkan denna fredagskväll, tänker jag att vi svenskar är ett speciellt släkte. Vi är så organiserade, vi ställer upp, vi gör saker som jag tror få länder gör. Vi tar inte bara emot flyktingar från länder där de förföljs eller mördas, vi har en gigantisk organisation som försöker att skapa en tillvaro som är så hoppfull som möjligt för framtiden i en ny verklighet.

Vi samlas i svinkylan en fredagsnatt och går runt i våra områden för att försöka se till att våra ungdomar inte skadar sig själva eller andra, efter att ha jobbat hela veckan. När vi hellre ätit middag och myst med en påse OLW och valfri dryck.

Vi gör det för att vi bryr oss. Och så länge vi gör det finns det hopp. Det gör mig glad att tänka på.