Lika kallt som det var ute, lika varmt och fint var det inne i huset på vår gata i ett vinterklätt Bohuslän under julaftonskvällen. Trots viss oro på grund av en familjemedlems vacklande hälsa blev det precis som vanligt, och i vår familj betyder det något bra. God mat, skratt och glädjande paket under granen.

Tiden innan julafton är alltid lika med en viss andel stress, för att få ihop det som man vill. Men sedan vill åtminstone jag andas ut lite. Förr var det stängt under juldagen, inte ens tidningarna kom ut. För vi behövde återhämta oss. Bekanta oss med alla de där sakerna vi haft glädjen att slita av pappret på kartongerna som omslutit dem.

I år åkte jag med Jo till Media Markt på juldagen, inte för att köpa något särskilt, bara för att aktivera oss i vår julmatsdvala för en stund. När vi väl funnit en parkeringsplats, blev jag helt chockad över vad som mötte mig på insidan. I denna enorma lokal, sträckte sig köerna från kassorna ända ner till väggen i slutet av byggnaden. I alla kassor!

Folk svettades, trängdes och rusade runt med djurisk blick. Jag frågade en kassörska om en telefon och hon skrattade och sa: ”Dom tog slut direkt, folk köade utanför klockan sju i morse.”

Det går bra för Sverige. För alla som arbetar. För alla som är friska. Ett besök i en elektronikaffär under mellandagsrean visar på hur mycket mer pengar vi fått i plånboken. Om vi jobbar. Om vi är friska.

De som inte tillhör den skaran, är inte i elektronikaffärerna under mellandagarna. Oavsett vad man må lura sig att tro, finns det ett stort antal som är fattiga. Som inte firar jul i överflöd, snarare i misär, med stor oro inför framtiden som sällskap.

Så jag bestämde mig för att göra något. För även om jag nu tillhör dem som har den goda lyckan att ha ett jobb, så har jag också varit utan arbete och fått be om hjälp för att ha råd att köpa mat och annat nödvändigt. Känt hopplösheten, förnedringen i att inte kunna klara sig på egen hand när man är vuxen. Och förälder.

Efter att ha köpt julklappar och betalat räkningar har jag en liten slant över ändå den här månaden, då jag fick en lite bonus på jobbet. Den tänker jag skänka till en församling här i stan, där det arbetar en diakon jag vet gör ett underbart arbete för dem som inte har något extra. I vissa fall inget alls.

Jag har inget överflöd. Och jag skulle kunna använda det jag har till hur många saker som helst. Men under mina tuffaste perioder har jag hela tiden haft ett fantastiskt nätverk omkring mig som gjort att jag ändå inte behövt sakna allt för mycket, framför allt inte mat på bordet.

Det finns människor som inte har någon. Inte en människa som bryr sig. Till någon, eller några av dem, vill jag sända en signal att det finns människor som tänker på dem. Som vet att de finns. Även om vi aldrig kommer mötas.

Om du känner som jag får du gärna vara med. Men bara om du känner det i ditt hjärta, att det känns rätt. För jag vill inte på något sätt få dig att känna dig som en dålig människa om du stod där i kön på Media Markt, eller om du känner att du behöver varje öre till dig och de dina. Det är inget fel i att unna sig saker som man längtat efter.

Men om du känner att du skulle vilja vara med och bidra till att kanske ge någon hoppet tillbaka, att visa att det finns människor som känner för dem, får du gärna vara med. Jag lovar att jag kommer se till att varenda öre kommer till dem som verkligen är i störst behov av dem. Jag kommer antagligen åka dit senast på torsdag, så om du vill bidra på något sätt, kan du mejla mig här : tilljohnny@hotmail.com

Med varma hälsningar/Johnny