Vi gick hand i hand nerför gatan, hörde knarrandet under våra grova sulor, och det var en skön känsla. För ingen av oss hade något att säga. Så det var det enda som hördes, knarrandet av räfflade gummisulor mot hårt packad snö.

Det kom små rökpuffar ur hennes mun i den kyliga kvällsluften. Det såg lite lustigt ut, men det var inte läge att flina åt det nu. Vi visste båda att den här promenaden var det sista vi gjorde tillsammans. Ingen av oss ville bryta den tysta överenskommelsen om att det här bara var ett utträde ur en tvåsamhet som inte längre tjänade något syfte. Jag var åtminstone säker på att det var så för mig. Hon hade inte heller gett mig någon indikation på något annat. Inte på länge.

Till min stora förvåning insåg jag vid nästa sneglande att det förutom rökpuffarna över hennes läppar, att det nu också rann tårar nerför hennes froströda kinder. Hon gjorde ingenting för att dölja det heller. Vad skulle jag göra? Allt var ju redan sagt. Eller?

Hej, älskade du.

Det var ett tag sedan vi sågs och då blir jag alltid lite känslig. Fast det vet du nog, jag har inte alltid varit så bra på att dölja det, även om jag försökt.

Jag ska inte ljuga och säga att jag tyckte det var särskilt kul i början, du brydde dig inte så mycket om mig och det fick vara så. Fast det är klart, du luktade väldigt gott när du rullade över på min sida på nätterna och tryckte dig mot mitt bröst. Det var väl ungefär samtidigt som jag kände hur mitt hjärta inte längre tillhörde mig, utan att vi delade på det.

Jag är lite känslosam för vi pratade om en sak senast, och du hjälpte mig med din klokhet och kärlek att förstå en sak om mitt liv som jag alltid fruktat, eller inte alltid, men så länge jag kan minnas. Hur ska jag kunna tacka dig för det? Jag vet bara ett sätt: att vara den du förtjänar att ha vid din sida.

Det har inte varit helt lätt att se dig växa upp, men det beror bara på mina egna känslor och rädslor. Du har varit en gåva från början, och du har bara fortsatt att ge. Och jag älskar dig för det.

Jag önskar att jag vetat mer innan du kom till mig, för både din och min skull. Att jag inte själv varit ett barn i en mans kropp, som skulle ta hand om ett annat barn. Fast kanske var det meningen att vi skulle göra den här resan tillsammans, vad vet jag. Det är så mycket vi inte vet, eller hur?

Som pappa vill man vara den beskyddande, den som står för tryggheten. När världen skrämmer eller är svår att förstå. Jag tror jag ändå varit det. Närvarande, med en aldrig sinande önskan om att bära dig över alla mörka vatten och mota alla hotande fiender. Även om jag varit oerhört rädd själv, i ensamhet, i efterhand.

Jag vet inte hur mycket som blivit rätt, men jag hoppas och tror att du vet att jag älskar dig. Av hela mitt hjärta, av hela min själ.

Och att jag alltid saknar dig, när du inte är här.

Puss o kram/ Dad.

I hela mitt liv har jag hört, att ”i vår familj bryr vi oss inte om pengar. Det viktigaste är att vi har varandra.”

Under min pågående utbildninghåller jag på med att se vilka neuro-associatoner som styrt mitt liv. Alltså, vilka tankar som skapat kopplingar till specifika känslor, som sedan fått mig att reagera på ett visst sätt. Det här är kopplingar, reaktioner, som uppstår utan att vi är medvetna om dem, och därför är de väldigt försåtliga, svårgripbara.

Den meningen jag inledde med, kom till mig idag. För jag insåg att jag förknippat framgång med smärta. Rädslan att om jag blir framgångsrik blir jag ensam. det var så jag tolkade det en gång. Inte längre en del av familjen.

Det är naturligtvis inte sant. Men de här mönstren skapas ofta när vi är för små för att kunna tolka dem på rätt sätt. Som barn betyder det ju något förödande att inte få vara en del av familjen.Som vuxen är ensamhet också det något vi skyr i allra högsta grad.

Det kunde ju varit tvärtom. I vissa familjer är det framgång som betyder delaktighet. Pengar och prestige är begreppen som är kittet som håller familjen intakt. Då blir rädslan att misslyckas svårast kanske.

Jag har alltid velat bo i USA. Så länge jag har kunnat minnas har det varit så. Jag har haft chansen ett par gånger. Jag tror jag saboterat dem.  Nu förstår jag varför.

Är inte livet magiskt, när man öppnar sig för att vilja förstå? Jag älskar känslan av att vara upptäcktsresande i mitt eget liv. Om inte annat för att jag inte vill föra dessa negativa mönster vidare till mina barn. Om någon av dem skulle avstå något de ville av rädsla för att jag skulle bli ledsen, skulle jag bli väldigt besviken. På mig själv alltså.

Har du någon koppling som  du gjort i din inre värld som styr ditt beteende som du skulle vilja ändra på?

Den vita Toyotan slirar i den lätta uppförsbacken, och den äldre damen bakom ratten får panik och trampar gasen i botten. Vilket givetvis leder till att framhjulen snabbt spinner upp en yta värdig vm-finalen i konståkning. Hennes man hoppar ut från passagerarsidan och försöker knuffa bilen i riktning framåt, men inget händer. Jag hoppar ur min bil och hjälper honom, och med gemensamma krafter lyckas vi få tillräckligt med kraft så att den kvinnliga chauffören får grepp under hjulen, och far iväg i ansenlig hastighet bort igenom bostadsområdet.

Den gamle mannen ler mot mig och säger: ”Det verkar som jag får gå hem. Men tack för hjälpen.”

”Ingen orsak. Ha det gott”, svarar jag och går tillbaka till min bil. Samtidigt som jag stänger dörren ser jag hur en annan bil som blivit stående bakom ekipaget i backen, plockar upp den gamle mannen och förmodligen erbjuder honom skjuts hem.

Värmer inte sånt, i tider av kyla och egoism?

Jag skrev om tacksamhet häromdagen. Idag fick jag en påminnelse om att känna just det.

En av sakerna som givit mig mest under de senaste åren, är som jag sagt tidigare, att jag började blogga. Det startade så otroligt mycket för mig. Känslan av att få den respons jag mött vid flera tillfällen har varit fantastiskt.

Att någon läst det jag skrivit och blivit berörd nog att skriva och berätta hur de kände, är en underbar gåva. Jag har fått några mail under de här åren som jag aldrig kommer glömma, och det känner jag en sådan stor tacksamhet över att jag har svårt att beskriva det.

Vid ett tillfälle minns jag hur P skrev och berättade hur hon läst hela min gamla blogg under en hel dag, med kaffe och cigaretter som sällskap. Hur hon skrattat och gråtit om vart annat. Det mailet har jag givetvis sparat.

A kände sig så berörd över min första ansats att skriva en bok, att hon både ringde och grät.

Nu förtiden är det glesare mellan varven, och det beror naturligtvis på flera saker. Men det händer. Och idag var en sådan. Så tack S, för att du tog dig tid att skriva och berätta hur du kände. Jag blev väldigt glad och uppskattade det verkligen.

Bara så du vet.

Julia C. Berryman beskriver i sin bok ett fall rörande två pojkar vilka var identiska tvillingar. Den ene pojken råkade ut för ett svårt fall av brännskada på sitt könsorgan i samband med hans omskärelse, vilket ledde till att föräldrarna på inrådan av expertis bestämde sig för att låta pojkens könsorgan omskapas till en kvinnas. Operationen utfördes när pojken var ungefär 22 månader gammal, och efter det framställdes han som kvinna. Den professionella inrådan som gavs baserades på teorin att spädbarn är psykosexuellt neutrala och att könsidentitet är ett resultat av inlärning.

Det här fallet redovisades som en framgång och liknande operationer genomfördes runt om i världen. Men 1999 presenterades andra fakta om hur det egentligen gått för pojken som blev en flicka. Hon hade fortsatt att bete sig väldigt likt sin broder och motsatt sig försök att göra henne mer feminin. Under puberteten fick ”hon” kvinnliga könshormoner, men vägrade att använda klänningar och att sitta ner när ”hon” kissade. Vid femton års ålder fick ”hon” slutligen reda på sanningen, och bestämde sig omgående för ett könsbyte. Vid 16 års ålder var det klart, och han gifte sig så småningom och är nu far till tre barn, dock som styvfar. Det här fallet beskrivs mer ingående i boken ”Man and women, Boy and Girl” (Money, 1972).

Jag skrev den där biten som en del av c-uppsatsen på socionomprogrammet. Jag ser det där fallet som ett bevis på att den som vågar lyssna och verkligen tro, han tvivlar inte, hur stort ett beslut än må synas.

Det finns otroligt många människor som är missnöjda. Som klagar på det mesta, jobbet, sin partner, eller brist på densamma, barnen… Och då kan de ändå i omgivningens ögon ha i stort sett allting.

För om vi inte kan känna tacksamhetblir vi fattiga. Vi kan försöka fylla ett gapande tomrum med allehanda saker och uppgifter, men utan tacksamhet blir det värdelöst.

En enkel övning som ger dig en fantastisk start på dagen, eller ger dig en skön avslutning innan du somnar, är att ge dig själv en stund att gå igenom allt du har att vara tacksam för i ditt liv. Jag tänker på mina barn, mina föräldrar, bröder, vänner. Och jag ser dem så tydligt jag kan, och för att verkligen hamna i rätt känslotillstånd tänker jag på en situation som vi delade tillsammans. Ibland säger jag det högt för att förstärka känslan ännu mer.

Jag fortsätter med att känna hur tacksam jag är för mitt jobb, för allt jag har lärt mig, som gjort mig till den jag är. Och så vidare.

Jag hoppas du kommer prova att göra den här enkla övningen till en del av din vardag. Och att du kommer uppskatta den lika mycket som jag.

Den här bloggen kommer inte se likadan ut framöver. Jag inser att jag misskött den å det grövsta, men det har sina förklaringar…

Hur som helst, jag kommer skriva på ett annorlunda sett nu. Jag tror du kommer märka hur. Annars vore det ju synd.