Den vita Toyotan slirar i den lätta uppförsbacken, och den äldre damen bakom ratten får panik och trampar gasen i botten. Vilket givetvis leder till att framhjulen snabbt spinner upp en yta värdig vm-finalen i konståkning. Hennes man hoppar ut från passagerarsidan och försöker knuffa bilen i riktning framåt, men inget händer. Jag hoppar ur min bil och hjälper honom, och med gemensamma krafter lyckas vi få tillräckligt med kraft så att den kvinnliga chauffören får grepp under hjulen, och far iväg i ansenlig hastighet bort igenom bostadsområdet.

Den gamle mannen ler mot mig och säger: ”Det verkar som jag får gå hem. Men tack för hjälpen.”

”Ingen orsak. Ha det gott”, svarar jag och går tillbaka till min bil. Samtidigt som jag stänger dörren ser jag hur en annan bil som blivit stående bakom ekipaget i backen, plockar upp den gamle mannen och förmodligen erbjuder honom skjuts hem.

Värmer inte sånt, i tider av kyla och egoism?