Vi gick hand i hand nerför gatan, hörde knarrandet under våra grova sulor, och det var en skön känsla. För ingen av oss hade något att säga. Så det var det enda som hördes, knarrandet av räfflade gummisulor mot hårt packad snö.

Det kom små rökpuffar ur hennes mun i den kyliga kvällsluften. Det såg lite lustigt ut, men det var inte läge att flina åt det nu. Vi visste båda att den här promenaden var det sista vi gjorde tillsammans. Ingen av oss ville bryta den tysta överenskommelsen om att det här bara var ett utträde ur en tvåsamhet som inte längre tjänade något syfte. Jag var åtminstone säker på att det var så för mig. Hon hade inte heller gett mig någon indikation på något annat. Inte på länge.

Till min stora förvåning insåg jag vid nästa sneglande att det förutom rökpuffarna över hennes läppar, att det nu också rann tårar nerför hennes froströda kinder. Hon gjorde ingenting för att dölja det heller. Vad skulle jag göra? Allt var ju redan sagt. Eller?