Hej, älskade du.

Det var ett tag sedan vi sågs och då blir jag alltid lite känslig. Fast det vet du nog, jag har inte alltid varit så bra på att dölja det, även om jag försökt.

Jag ska inte ljuga och säga att jag tyckte det var särskilt kul i början, du brydde dig inte så mycket om mig och det fick vara så. Fast det är klart, du luktade väldigt gott när du rullade över på min sida på nätterna och tryckte dig mot mitt bröst. Det var väl ungefär samtidigt som jag kände hur mitt hjärta inte längre tillhörde mig, utan att vi delade på det.

Jag är lite känslosam för vi pratade om en sak senast, och du hjälpte mig med din klokhet och kärlek att förstå en sak om mitt liv som jag alltid fruktat, eller inte alltid, men så länge jag kan minnas. Hur ska jag kunna tacka dig för det? Jag vet bara ett sätt: att vara den du förtjänar att ha vid din sida.

Det har inte varit helt lätt att se dig växa upp, men det beror bara på mina egna känslor och rädslor. Du har varit en gåva från början, och du har bara fortsatt att ge. Och jag älskar dig för det.

Jag önskar att jag vetat mer innan du kom till mig, för både din och min skull. Att jag inte själv varit ett barn i en mans kropp, som skulle ta hand om ett annat barn. Fast kanske var det meningen att vi skulle göra den här resan tillsammans, vad vet jag. Det är så mycket vi inte vet, eller hur?

Som pappa vill man vara den beskyddande, den som står för tryggheten. När världen skrämmer eller är svår att förstå. Jag tror jag ändå varit det. Närvarande, med en aldrig sinande önskan om att bära dig över alla mörka vatten och mota alla hotande fiender. Även om jag varit oerhört rädd själv, i ensamhet, i efterhand.

Jag vet inte hur mycket som blivit rätt, men jag hoppas och tror att du vet att jag älskar dig. Av hela mitt hjärta, av hela min själ.

Och att jag alltid saknar dig, när du inte är här.

Puss o kram/ Dad.