Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Startsida / Inlägg

”Hej, jag heter Hans.”

av Johnny

Kombinationen av för många timmar av för lite sömn och Winnerbäck i lurarna, gjorde att jag inte noterade honom förrän den gummibeklädda nederdelen av hans träkäpp vidrörde mitt vänstra varma leende. Jag tittade upp och mötte hans glada ögon, halvt gömda under tjocka, vita ögonbryn.

Jag drog ur lurarna i öronen och sa: ”Ursäkta, jag hörde inte…”

”Nej jag förstod det unge man, jag undrade endast om det var så att platsen bredvid var ledig?” Han log igen, och hans utseende och sätt att tala fick mig att tänka på Hasse Alfredsson. Inte för att de var så lika rent fysiskt, bara känslan han gav mig där på bänken, mitt i rusningen på Centralstationen.

”Ja, självklart, bara slå dig ner”, svarade jag, och han nickade och sjönk ner bredvid mig. Bänken var inte större än att jag kunde känna hans ben mot mitt. Han verkade känna det också och försökte flytta sig lite längre åt andra hållet, vilket inte var särskilt lyckosamt. Jag log mot honom som för att visa att det var helt okej.

Han besvarade mitt leende, tog av sig den klassiska ”gubbkepsen”, och drog handen genom det tjocka, vita håret. Den gamle mannen drog ett djupt andetag och verkade sjunka ihop en aning.

”Hur är det? Mår du bra?” frågade jag. Han tittade upp på mig, verkade fundera ett ögonblick innan han nickade lätt.

”Jo, det är jag nog. Men du vet, efter man passerar nittio är man ju inte längre vid samma vigör som i din ålder”, sa han.

”Ja fast nu är jag ju inte tjugo direkt, utan fyrtio. Inte ofta man får höra att man är ungdom nu för tiden”, svarade jag och log.

”Haha, nej men som sagt, är man nittio är de flesta man möter ungdomar i jämförelse.”

”Men du ser väldigt pigg ut, så om jag blir nittio vill jag nog se ut som du”, svarade jag.

”Nittiosju, för att vara exakt”, flinade han, och jag gjorde detsamma. Bara tanken på att vara så fräsch vid den åldern gjorde mig glad i kroppen.

Sedan satt vi tysta en stund. Han verkade fundera på något och jag ville inte störa, och återgick till läsandet. .

”Jag åker hit varje fredag. Från Alingsås, med tåget. Jag har gjort det i sju år, lite drygt. Min Anna, hon ligger på Östra kyrkogården. Det är anledningen, ifall du undrar”, sa han plötsligt, och jag tappade nästan boken som jag precis börjat komma in i.

”Oj, okej”, fick jag ur mig. ”Var ni gifta länge?”

”Vi var tillsammans i sjuttiofem år…träffades när vi var femton och kunde aldrig vara utan varandra sen. Inte förrän vi blev tvungna då. Eller jag, rättare sagt”, sa han lite dämpat.

”Men…det låter ändå helt fantastiskt…jag menar, mitt längsta förhållande är fem år, så jag antar att du  upplevt det alla andra söker”, svarade jag.

Han nickade lite lätt, vilket fick den späda kroppen att gunga lätt fram och tillbaka.

”Det stämmer nog grabben, nu när du säger det. Jag hoppas du får känna samma som jag. Ge inte upp det, lova mig det”, sa han och tittade mig i ögonen som för att försäkra sig om att jag förstod.

”Nej jag lovar, det kommer jag aldrig göra”, svarade jag och det fick honom att nöjt luta sig tillbaka mot ryggstödet.

”På alla år tillsammans gjorde jag bara ett misstag…en sak jag ångrar. Vilket fick ödesdigra konsekvenser.”

”Okej, ett misstag på alla de åren låter ju inte så farligt, men…vill du berätta?”

Han verkade fundera över frågan en stund, innan han svarade.

”När Anna var nyss fyllda sjuttioen, hade hon problem med yrsel och vi gick till läkaren. Och…jag glömmer aldrig beskedet vi fick där inne. På ett ytterst okänsligt sätt fick vi reda på att…det var en tumör på hjärnan…och att det inte gick att gör något åt…”

Han lutade sig framåt och gned handflatorna mot ansiktet. Om han grät kunde jag inte se det.

”När vi kom hem grät vi länge båda två, kramades och bara försökte tänka igenom vad som just hänt. Men efter bara några timmar kände jag att så här fick det inte vara! Jag ställde mig upp och sa med kraftfull stämma: ’Anna, du litar på mig, eller hur?’ Hon tittade förvånat på mig innan hon svarade ja. ’Bra, för då tycker jag att vi bestämmer att dethär inte ska förändra ett skvatt! Vi ska uppleva din nittioårsdag tillsammans om vi bestämde för längesen, på en fin restaurang och sova på hotell. Kan vi bestämma det? Är du med?’

”Och vad sa hon då? sa jag nu djupt inne i hans berättande.

”Hon såg mig djupt i ögonen, och jag såg att något hände därinne, innan hon kramade mig hårt och viskade i mitt öra: Ja, jag är med dig. För alltid, det vet du. Jag älskar dig.”

En tår släppte från hans vänstra ögonvrå, och han gjorde inget för att dölja det. Det brände innanför mina ögonlock, och jag tog ett par djupa andetag. Det vibrerade från telefonen i min innerficka, men jag ville inte bryta hans berättande nu. Det fick vänta.

”Men du, vilken otrolig historia…jag är nästan mållös”, sa jag, vilket också var sant.

”Jo, men jag ångrar det så. Hade jag inte varit en sån idiot kanske hon varit här fortfarande. Med mig.” Nu grät han på riktigt, och letade fram en klassisk näsduk ur kavajfickan och torkade sitt fåriga ansikte.

”Nu förstår jag inte vad du menar, du fick ju henne att se framåt, hur kunde det vara fel?”

”Ursäkta unge man, men du har inte fattat alls. Hade jag inte sagt att hon skulle leva tils nittio hade hon kanske varit här idag. M…men nu dog hon dagen efter hon fyllt. I den där…hotellsängen”, snyftade han fram.

”Så…hon blev nittio år? Hur lång tid trodde läkarna att hon skulle leva?”

”Ha, sex månader, kanske ett år! Men vi visade dom!”

Det blev tyst i russlet och slamrandet på tågstationen. För att förvissa mig om att det inte bara var jag som upplevde det så, sa jag: ”Tack vare dig, er, så fick ni tjugo år till…inte sant?”

Han stirrade på mig med förvånade ögon, munnen vidöppen. Uppenbarligen hade han inte tänkt så. Jag blev lite orolig för den gamle mannen, men han reste sig upp på darriga ben och ställde sig framför mig. Han sträckte sin åldrade hand mot mig, jag tog den och mötte ett fast, varmt handslag.

”Du, jag…”, började jag, men han tystade mig.

”Livet är bra underligt, unge man. Väldigt underligt. När du blir lika gammal som jag förstår du vad jag menar”, sa han och log innan han vände om och gick mot tåget till Alingsås.

  • Tjänstgörande redaktörer: Lina Thorén, Vilma Stockvall, Elvira S Barsotti och Madelene Politis
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB