Kapitel 1.

Hur fan gör man nu? Han reste sig upp och släppte greppet om brevet som nyss meddelat honom det han fruktat en tid. Det landade på det slipade trägolvet och vecklade ut sig för att sedan lägga sig platt. Det gjorde honom ännu mer förbannad, precis som om beskedet skulle tränga ända i själen.

 ”Fan i helvetes jävlar!” skrek han och rev åt sig brevet och slet det i smulor, för att sedan fortsätta med att ta den gamla trästolen och vräka den med allt ursinne han kunde uppbringa, rakt in i väggen bakom soffan. Den gamla nedgångna pinnstolen pulvriserades i ett moln av klassiskt svenskt hantverk. Den var gjord av hans farfar en lång tid sedan.

   Johan Anders Lindström, född 1963-07-26, gick ut i köket och tog fram den gamla flaskan Jägermeister som stått orörd i skafferiet så långe han kunde minnas. Det var en gåva från hans tidigare svärfar, men Johan hade aldrig kommit sig för att öppna den. Nu spelade det inte längre någon roll. Korken gav med sig efter ett par försök, och den lätt trögflytande vätskan fyllde strax hans Ikeaglas. Han insåg samtidigt som innehållet dansade ner längs strupen att den gjorde sig bäst serverad kall. Inte för att det kändes särskilt viktigt nu. Just nu handlade det bara om att döva. Trycka undan. Något han utvecklat till en superkraft genom åren. Frågan var om det skulle hjälpa honom nu. Eller hur länge.

   Han reste sig upp och drog ut lådan bredvid spisen, samtidigt som han åter fyllde glaset innan flaskan förpassades till frysens innandöme. Ur kökslådan drog han fram paketet med Marlboro som legat där sedan han slutade röka fyra år tidigare. Varför skulle han avstå den njutningen nu? Raskt fick han ut en av cigaretterna ur paketet, förde den till munnen och redan där kände han sig lite bättre. Lukten av tobak tillsammans med smaken på läpparna fyrade av en orkan av lustsensationer i kroppen, vilka bara intensifierades i styrka när elden från tändaren fick fart på nikotinet som han girigt sög i sig. Varför hade han förnekat sig denna glädje? Med en skakning på huvudet drog han ännu ett djupt bloss, tömde sina lungor innan han lät det sista i glaset rinna ner i magen och värma honom ännu lite till. Det började kännas lite bättre.

 Ända tills han reste sig och blicken fastnade på korten på hans båda barn. Johan gick fram till dem, tog dem i sin hand och kände att det inte skulle räcka med all världens Jägermeister eller Marlboro för att stoppa det här. Tårarna började först i form av små droppar som föll ner på korten i sina silverfärgade ramar, tagna under deras semester på Kreta ett antal år tidigare, för att sedan öka alltmer i omfång och styrka. Till slut grät han så att hela kroppen skakade, och benen bar honom då inte längre, utan han föll ner på golvet och kröp ihop i fosterställning, knappt längre vid medvetande.