Jag sitter, obegripligt nog för många, och ser en av världens största gofltävlingar på teve. US Masters, en tävling som sett fler stjärnor tändas än Benjamin syrsa på julafton.

Naturligtvis gör jag det för att jag tycker om att se på golf, inte minst för att sceneriet är så bedövande vackert. Som om något skapats direkt ur en persons fantasi och bara applicerats i naturen.

Men också för att bevittna hur människor beter sig, beroende på vilket tillstånd de befinner sig i. Golf är en av de mest avslöjande situationerna där en tveksam mental inställning kan få den mest självsäkra individ att darra, och vad som strax innan föreföll vara en autostrada mot berömdhet och rikedomar plötsligt förvandlas till en nakenpromenad med dumstrut längs Avenyn en sen kväll i juli.

Det är en ny tid nu i golfvärlden. Under ett antal år har övriga deltagare mest varit väl avlönade statister i The Tiger Woods show. Den showen har kraschat nu. Skyltarna är fortfarande uppe och publiken strömmar till, men mannen i fråga är inte där.

Rent fysiskt, visst, men hans kroppsspråk skriker ut hur illa han egentligen mår. Det stela ansiktet och hängande axlarna är en plåga att se. Åtminstone om man bedömer utifrån golfkriterier och drömmer om alla de högtidsstunder han bjudit på under åren med golfslag man inte trodde var möjliga.

Tänker man moraliskt känns det som ett mer logiskt straff. Han svek sina löften till fru och barn, kanske också till omvärlden, det känns svårare att avgöra en sådan global ansvarsbörda, och som det ultimata straffet blev han av med sin speciella gåva. Att vara världens bäste golfspelare genom tiderna.

Kanske kommer han tillbaka igen. Som golfspelare alltså. Men jag tror det blir svårt. Hjältar kommer och går, och just nu är det nya, unga hjältar som stormar fram på fältet mot den slutgiltiga bekräftelsen, vinnarens gröna kavaj. Symbolen för golfvärldens odödlighet.

Tigers story väcker också undran om det finns någon man som kan hantera framgång, berömmelse och den makt som följer i dess fotspår. Historien visar på att det i vilket fall som helst finns gott om personer som bevisar att det finns stora svårigheter inbakat.

Vissa, som Clinton, skakar bara av den, ursäkta, av sig, och går vidare som om ingenting hänt. Vissa, som Tiger Woods, skakas om så kraftigt när de ställs inför den verklighet de trodde sig vara större än, att de aldrig blir samma människa igen.

På något sätt känns det ändå sundare. Det senare alltså. Kanske är det därför jag ändå hoppas, när jag sitter där i natten, att han förstått vad han gjorde och att det borde vara dags att förlåta och gå vidare. Att han då kunde sträcka på ryggen, brista ut i ett leende och greppa klubban med det förut så lysande självförtroende bara en mästare kan besitta och bjuda oss på magi igen…

Jag inser att de flesta nog redan gjort det. Både förlåtit och glömt. Det kommer naturligtvis aldrig spela någon roll. Den enda som kan verkligen förlåta och därmed möjliggöra den ”gamle Tigerns” återkomst, är han själv.

Därför är jag säker på att vi har sett det sista av Tigerns storhetstid.