Ganska ofta vaknar jag tidigt och har med mig en viktig insikt när jag slår upp ögonen. Det är inte så konstigt eftersom vi ungefär med två timmars mellanrum under nattsömnen dyker ner i vårt undermedvetna och bearbetar vår känslomässiga verklighet.

Jag håller på och jobbar med en föreläsning som jag snart ska hålla och den handlar om det, vårt undermedvetna. Eller egentligen alla tre nivåer vi rör oss mellan, men vårt undermedvetna är vår server, vår aldrig sinande informationskanal.

Sedan jag blev intresserad av, och började jobba med hypnos och dess tekniker, har jag fått ovärderlig utbildning både teoretiskt och praktiskt av min handledare och mentor, men först nu, tolv-tretton år senare har verkligen poletten trillat ner. För mig.

Det hänger naturligtvis ihop med min egen utveckling, men också med all den kunskap jag samlat på mig. Största anledningen är trots allt att jag nu vågar förstå sanningen. Vågar inse. Och känna. Jag förstod det förut, men att förstå något på en rationell nivå förändrar ingenting. Vi måste ner på en djupare nivå, förändra vad det betyder känslomässigt.

All behandling/terapi fungerar när vi förändrar meningen, vad det betyder för oss, det vi kallar vårt problem.

Jag har ett ständigt behov av att utvecklas. Det driver mig att pröva nya saker, nya utmaningar och ta nya utbildningar. Jag har ständigt någon ljudbok i öronen samtidigt som jag bläddrar i en annan. Jag är otroligt glad för att jag fick lära mig som barn att det är kul att lära sig saker. Något jag uppenbarligen lyckats överföra till mina barn, och jag är säker på att de kommer att ha stor nytta av det, något de redan har, men det är bara början.

Allting i universum antingen växer eller dör ut. Det är en av universums lagar. Om vi inte känner att vi längre växer eller utvecklas på ett jobb, eller i en relation, väljer vi oftast att lämna, inte sant? Gör vi inte det så lider vi. Tills vi måste lämna, på ett eller annat sätt.

Känslor är helt enkelt våra bästa signaler till att göra något, att det är något som inte är bra i vårt liv. Om vi väljer att förtränga de första försiktiga pockandena på uppmärksamhet kommer de bara bli högre och högre tills vi till slut måste göra något. Tyvärr har det då redan hunnit göra så mycket skada att det tar lång tid att reparera.

Hur gör du för att fortsätta växa?

Och hur hanterar du dina känslor när de kallar på din uppmärksamhet?