Vad för sorts människor blir vi om vi slutar att älska?

Om vi bara stänger av, sluter oss för att vi helt enkelt inte orkar känna mer smärta. Aldrig mer. Någonsin.

Ett avslut i sin mest bestämda form. Aldrig mer. Någonsin. Som att klippa en gren på äppelträdet för att förvissa sig om att det aldrig ska blomma där på igen, aldrig mer bära frukt. Omöjliggöra att bli frestad.

Men kärlek är inget vi kan såga ner och låta förmultna i komposten under träden bredvid rabarberbuskarna. Jag trodde det. Ganska länge trodde jag att min plan slagit väl ut.

När jag plötsligt insåg att det blommade för fullt, att allting fanns kvar, lika starkt som någon gång tidigare. Precis som den längtan som nu fyllde mig till bredden. Jag hade bara vilat. Läkt min sargade själ.

Som nu var redo igen, utan att jag förstått det.

Jag antar att det är sant. .