Jag såg det för ett ögonblick, sprang mot det i hopp om att det äntligen var dags. Jag såg en hand som sträcktes mot mig, leende ansikten som välkomnade mig in. Till något bättre. Men mina steg kändes tyngre, långsammare, som om jag rörde mig i kvicksand. De varma ansikten som nyss välkomnat mig blev suddigare och ljuset som varit så starkt falnade hastigt. Paniken fyllde mitt bröst och lyckan byttes mot en fruktansvärd ångest som skruvades upp till max när dörren slutligen slogs igen mitt framför mig.

Ändå var jag som förlamad, utan att kunna varken skrika eller gråta. Vem skulle förresten höra? Jag var ensam. Igen. Så som jag alltid varit.

Känslan jag hade hoppats undkomma, som jag nyss trodde mig ha lurat. Nu var jag tillbaka, infångad i min bur.

Fjättrad.Paralyserad. Rädd.

Jag älskar att höra hennes bubblande röst som berättar saker i ett högt tempo. Då vet jag att det är bra. Att livet känns gott och då blir det varmt i mitt bröst. Längre bort än så är den inte känslan av samhörighet som ibland verkar så förtvivlat avlägsen.

Det kostar på  att vara en känslomänniska, att engagera sig i andra människor och öppna sina portar och låta dem ta plats runt bordet i sitt innersta rum.

För dem jag älskar står dörren dit in alltid öppen, jag tror de vet det. Inte alla klarar att ge den gåvan tillbaka. Och även om det gör ont att inse det kan man inte klandra någon. Våra gränser för vad vi mäktar med ser annorlunda ut och det finns inget rätt eller fel. Bara olika sätt att leva.

Jag kan inte hindra vad jag känner. Jag klarar inte att vara förnuftig och tänka långsiktigt. Är det fel? Ja kanske i vissa lägen. Ibland kanske det hade varit bra att göra på ett annat sätt.

Men jag är den jag är. Jag känner, och jag lever. Jag är glad över den jag är. Glad att jag fortfarande orkar känna. Att jag fortfarande älskar lika intensivt och gör det jag gör med passion.

Visst gör det ont ibland. Ganska ofta faktiskt men när det känns bra…ja då j-vlar känns det bra!

Ibland kan lycka vara en röst man känner igen. En annan gång en hand som berör på det sättet som bara någon som älskar en kan göra.

Andra gånger kanske det är tystnaden i ett rum, helt allena med endast sig själv som sällskap.

Egentligen spelar det nog inte så stor roll. Bara vi känner.

Hur skulle man nånsin kunna veta hur det kändes att vara förälder? Att rent praktiskt förstå det är lättare eftersom det finns drivor med literatur som talar om hur man blir den absolut bästa föräldern världen skådat, men som alla vet betyder inte logiken så mycket när känslorna kommer med i spelet.

Att vara förälder innebär också så mycket annat, och det skiftar under olika perioder under uppväxttiden. Jag kommer ihåg när min dotter satt en hel dag och väntade i hallen när jag skulle komma på besök. När porten smällde igen och jag började gå uppför trapporna såg jag brevinkastet svänga upp och hennes stora ögon sken upp likt facklor i den mörka brevspringan medan hon skrek för full hals ”nu kommer han, nu kommer han!”

Eller alla timmar på öronmottagningen med smärtande, inflammerade barnöron som gjorde natten outhärdlig i väntan på en akuttid tidigt nästa morgon. Jag minns särskilt den där dryga farbror doktorn som fick en ljusgrön kaskadkräkning över hela sin vita rock…det hade han faktiskt förtjänat. Annars var det mest den fantastiske överläkaren på Möldals öronklinik där jag brukade läsa” Pulvret hjälper till” så du tjöt av skratt i väntrummet min älskade flicka, som skojade med sina trollkonster och gjorde det hela lite lättare.

Jag tror att jag var ganska bra på det också, att göra jobbiga stunder lite lättare. Jag visste ingenting om hur man skulle vara som förälder så jag var mig själv. Och jag tror det blev ganska bra.

Att jag fick den här bloggen var för att jag var tonårsförälder på deltid. Men vad skriver man om när ens barn har högsta betyg i alla ämnen och varken dricker eller röker eller beter sig illa? Jo om det förstås, men det blir ju liksom inte så intressant i längden… vilket jag föredragit, givetvis. Att blogga har ju inget självändamål i sig.

Men de senaste åren har innehållit en stor förändring i mitt föräldraskap som jag inte heller har orkat lämna ut. Sorgen över att uppleva hur man inte längre känner sig behövd. Att inte vara så viktig.

Och givetvis är jag jätteglad över att mina barn är självständiga och klarar sig galant i livet, tro inget annat. Men ibland känns det tomt ändå. Ibland kan jag känna mig ensam och längta efter den där samhörigheten som var så självklar då, men som suddas ut allt mer. Som sig bör. Men ändå.

Kan man inte få vara lite egoistisk och barnslig och känna sig lite lämnad och ensam, om så bara för en stund? Även om man vet att ”barnen har man bara till låns en tid” och allt det där. Kan man inte bara få skita i det ett ögonblick och längta efter att vara sådär viktig och sen gå tillbaka till att vara vuxen och tänka logiskt igen.

För det är inte bra att erkänna att man tänker såhär, även om det bara sker då och då.

 Men vet du, det struntar jag faktiskt i. Och det står jag för.