Jag älskar att höra hennes bubblande röst som berättar saker i ett högt tempo. Då vet jag att det är bra. Att livet känns gott och då blir det varmt i mitt bröst. Längre bort än så är den inte känslan av samhörighet som ibland verkar så förtvivlat avlägsen.

Det kostar på  att vara en känslomänniska, att engagera sig i andra människor och öppna sina portar och låta dem ta plats runt bordet i sitt innersta rum.

För dem jag älskar står dörren dit in alltid öppen, jag tror de vet det. Inte alla klarar att ge den gåvan tillbaka. Och även om det gör ont att inse det kan man inte klandra någon. Våra gränser för vad vi mäktar med ser annorlunda ut och det finns inget rätt eller fel. Bara olika sätt att leva.

Jag kan inte hindra vad jag känner. Jag klarar inte att vara förnuftig och tänka långsiktigt. Är det fel? Ja kanske i vissa lägen. Ibland kanske det hade varit bra att göra på ett annat sätt.

Men jag är den jag är. Jag känner, och jag lever. Jag är glad över den jag är. Glad att jag fortfarande orkar känna. Att jag fortfarande älskar lika intensivt och gör det jag gör med passion.

Visst gör det ont ibland. Ganska ofta faktiskt men när det känns bra…ja då j-vlar känns det bra!

Ibland kan lycka vara en röst man känner igen. En annan gång en hand som berör på det sättet som bara någon som älskar en kan göra.

Andra gånger kanske det är tystnaden i ett rum, helt allena med endast sig själv som sällskap.

Egentligen spelar det nog inte så stor roll. Bara vi känner.