2
avJag såg det för ett ögonblick, sprang mot det i hopp om att det äntligen var dags. Jag såg en hand som sträcktes mot mig, leende ansikten som välkomnade mig in. Till något bättre. Men mina steg kändes tyngre, långsammare, som om jag rörde mig i kvicksand. De varma ansikten som nyss välkomnat mig blev suddigare och ljuset som varit så starkt falnade hastigt. Paniken fyllde mitt bröst och lyckan byttes mot en fruktansvärd ångest som skruvades upp till max när dörren slutligen slogs igen mitt framför mig.
Ändå var jag som förlamad, utan att kunna varken skrika eller gråta. Vem skulle förresten höra? Jag var ensam. Igen. Så som jag alltid varit.
Känslan jag hade hoppats undkomma, som jag nyss trodde mig ha lurat. Nu var jag tillbaka, infångad i min bur.
Fjättrad.Paralyserad. Rädd.