Han såg gammal ut där han låg i sängen. Andningen var grund och stötig och det var inte svårt att se att slutet var nära. Det är inte lätt att ta till sig att någon man pratat med varje dag under livet gör sig redo att lämna just det, livet.

Innan han hamnade i den koma jag fann honom i hade han sagt till sina rumskamrater att ”det ordnar sig snart när Johnny kommer, då blir det bättre.” Men jag hann inte dit den gången. Jag hade gjort det flera gånger innan, vid tillfällen då jag av någon anledning dykt upp för att hjälpa honom eller mormor. Han var väldigt tacksam för det.

Jag tror inte att jag hjälpte dem lika mycket som de hjälpte mig. Det vore omöjligt. Jag hade alltid en plats i deras lilla hem, en trygghet att återvända till, och kanske var jag för ung för att riktigt förstå storheten och värdet i deras stora hjärtan. Jag hoppas och tror ändå att jag uttryckte min uppskattning och gav tillbaka i den mån jag förmådde.

Att alltid ha en plats där man är älskad är en förmån inte alla är förunnade. Jag är tacksam att jag är en av dem med den stora turen.

När morfar drog sin sista suck var jag för tillfället ute ur rummet för att handla. Kanske ville han bespara mig smärtan av att se honom somna in. Jag vet inte, men vill gärna tro det.

Det var längesedan nu, men jag tänker ofta på honom, och mormor, och det tomrum de lämnade efter sig. Särskilt nu när jag nästan dagligen passerar deras gamla lägenhet på väg till eller från jobbet. Fotbollsplanen utanför huset där jag stod i timmar och tränade på att skjuta med vänsterfoten står kvar. Men i porten står ett annat namn nu, och kanske bor där en annan morfar, och något annat barn åker hissen upp med en väska på axeln och glädje i bröstet. Jag hoppas det, det vore fint.

Minnena är många,en del tydligare än andra, samtidigt som vissa bleknat med åren som gått. Något som aldrig kommer försvinna är dock minnet av vår återkommande avskedsritual i den lilla hallen. Oavsett hur länge jag varit där, timmar eller dagar, följde morfar mig alltid ut i hallen med sina kryckor. Hans sista ord var alltid de samma: ”När kommer du nästa gång Johnny?”