Jag gav Jo fullständig frihet för ett år sedan. Naturligtvis för att tanken var att det var det bästa för henne. Jag borde vetat bättre. Barn behöver gränser.

Jag minns när Jo var sex-sju år, och vi pratade med någon barnpsykolog för att vi vuxna tyckte så olika om det mesta och behövde råd. Jag minns hur han pratade om ”staket”, att barn behöver det att hålla sig innanför för att kunna slappna av. Det lät vettigt.

För själv hade jag inte en enda gräns som barn. Åtminstone inte någon uttalad. Mina gränser gick där mina föräldrars skuldsignaler nådde fram. Det kändes inte bra. Jag hade velat ha det där staketet istället.

Jag minns också hur den där psykologen pratade om hur barn ibland kan lura oss vuxna genom att kunna föra resonemang som får oss att tro de är mognare och mer kapabla än i verkligheten. Vi såg på varandra och insåg att Jo blåste oss på konstant basis med ett resonemang värdigt en universitetsprofessor. Hade inte med resonemanget att göra. Jag bara kom ihåg det, okej?

För det här handlade om hur jag i veckan bytte ut den där fullständiga friheten till något som kändes bra för alla parter. Eller vi gjorde det, i samråd. I hela gänget. Och jag märker på Jo att hon tycker det känns bra. Staketet är uppspikat. Hon vet var det börjar och slutar. Jag med.

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nycklarna i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen.”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.

Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.

Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar och på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil, som varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.

Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Huvudet bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gaspedalen istället.

Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan sjuttiofem meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Jag hör det redan när de första tonerna når fram, att jag älskar den. Det är få artister jag verkligen gillar nu för tiden, Winnerbäck är definitivt en sådan. Faktiskt den jag gillar allra mest. Därför är jag förväntansfull nu när jag lyssnar igenom den nya skivan. So far, so good.

På kylskåpet sitter en biljett till hans konsert på Lisebergshallen sista oktober. Det ska bli riktigt grymt.

Det har varit en riktigt tuff vecka på jobbet. Varken igår eller idag har jag haft lunch, därför är jag glad när jag styr ut från parkeringen, trött på möten och att vara närvarande. När jag ringer Jo för att kolla upp menyn inför dagens fredagsmys, känner jag en otäck känsla krypa upp genom kroppen, och likt en bläckfisk slingra sig runt mig och krama mig tills det blir svårt att andas. För när hon svarar låter det som om hon gråter. Och det är väl inget farligt i sig, men hos mig väcker det is i blodet.

För det fanns en tid när en stor del av samtalen med henne inleddes med en djup gråt som tog en god stund att lugna ner. Det fick mitt nervsystem att ligga på fullt påslag konstant, varje dag. Morgon som kväll. Fy fan.

Men hon grät inte. Det var en kompis som gick bredvid och skojade. Jag andades ut och bläckfisken släppte sitt grepp och kröp tillbaka ner under stenen. Och det fick fortsätta att vara fredag. Skönt. Underbart.

Menyn undrar du? Ja som vanligt börjar den med t och slutar med acos. Men man vill ju kolla. Ifall ifall.

En underbar fredag önskar jag dig. Oavsett vad du gör, hoppas jag du gör det med glädje.

Följande utspelar sig en eftermiddag i det ”goa Göteborg”:

En man som inte är av svensk härkomst kliver på spårvagnen vid Järntorget. Utan att stämpla fortsätter han in i vagnen på jakt efter en sittplats. En äldre dam noterar att han inte stämplar och raljerar högljutt över detta. Kommentarer som ”jaha, typiskt såna där”, och ”komma hit och ta för sig det kan dom, men göra rätt för sig, nähä då”, hörs från tantens sura trut. Mannen ifråga tar ingen notis utan sätter sig på sätet bakom ”sur-Ada”. Under färden fortsätter hon sitt muttrande om utlänningar, moral och så vidare. Lite längre fram på färden kliver två kontrollanter på vagnen. Tanten plockar med triumferande min fram sin köpta biljett och håller den i handen framför sig, så att alla kan se att hon har iallafall betalat. Utan ett ord lutar sig den utländske mannen fram, tar tantens biljett ur hennes hand, stoppar den i sin mun, tuggar…och sväljer!

Hon tappar allt, börjar se sig om efter hjälp, men inget stöd finns att få. När biljettkontrollanten kommer fram och frågar efter biljetten, stammar hon fram ”ha, ha..han tog biljetten och och…åt upp den! Det är sant, fråga dom andra här”! Kontrollanten ser sig omkring, men alla övriga passagerare har vänt sig åt andra håll, medans de knappt kan hålla sig för skratt. Hans kollega som började bakifrån i vagnen har kommit ikapp och frågar vår utländske vän om biljetten. Med vänlig min sträcker han fram sitt månadskort. Kontrollanten tackar, mannen stoppar ner sitt månadskort, samtidigt som tanten tvingas kliva av vagnen högröd i ansiktet.

Jag hoppas hon fick med sig något mer än ilskan över böteslappen i fickan. 

Jag tror att om man har en kärlek till språket, kan man lätt oroas över hur det misshandlas nuförtiden. Framförallt av våra kära ungdomar. När jag ser min dotter och hennes kompisars konversationer på nätet, eller via sms för den delen, kan man inte annat än undra hur det ska gå för dem i framtiden. Hur kommer kärleksbreven se ut? Hur romantiskt blir det med ett gäng förkortningar och några smileys? ”Tja, vg? Ses imon?” Inget som väcker några djupare känslor va?

Men som motvikt verkar väldigt många ungdomar faktiskt sluka stora mängder litteratur. Jo läser fler böcker under ett sommarlov än jag gjort i hela mitt liv. Så skriver hon också otroligt bra, det måste jag säga. Blir inte hon författare eller journalist, ja då vet jag inte vem som skulle bli det. Och att läsa är ju lika viktigt som att skriva.

När jag läser det jag skrivit inser jag att det antagligen inte är någon fara, åtminstone inte så länge de läser något annat än Veckorevyn.

Så Jan Björklund, köp in lite fler böcker, så är vi snart hemma.

Jag bestämde mig tidigt. Ingen skulle få komma emellan mig och Jo. Hon var ju bara två år då, när jag tog mina saker och lämnade vårt gemensamma hem. Jag gjorde faktiskt ett försök året innan, flyttade till min gamla lägenhet men med nya möbler. Efter en vecka gick det inte längre och hennes mor var vänlig nog att låta mig flytta tillbaka. Saknaden var så enorm, starkare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag grät och grät, snöt mig, och grät igen. Det var inget jag rekommenderar.

Men som sagt, ett år senare gick det inte längre och jag flyttade igen. Insikten att det inte längre var möjligt att fortsätta gick att se rent fysiskt på mig som rasat i vikt, men det jag minns som väldigt smärtsamt var en promenad inne i stan, då jag och J:s mamma som vanligt gick och tjafsade, och lilla älsklingen vänder sig om i vagnen och säger”sluta båka.” Då mår man inte bra som förälder.

Jag minns att jag tänkte att ”jag är inte så gammal, jag kan ägna mig åt Jo och ändå inte vara helt lastgammal när hon inte vill hänga med mig längre.” Det kanske låter helt vansinnigt, men så tänkte jag. Och så blev det. På gott och ont.

Jag har hunnit med några relationer under de här elva åren. Men aldrig har mitt fokus skiftat från det jag bestämde där och då. Och när någon i de där relationerna försökt lägga sig i, tycka att man skulle, borde, göra si eller så…då har det inneburit dödsstöten för de gemensamma framtidsplanerna. Återigen, det låter kanske helt sjukt. Men ändå sant.

Det har naturligtvis också inneburit att jag omedvetet inte gett mig hän, till fullo. Då skulle jag ju tappa kontrollen, och det fick inte hända.

Småbarnsåren var så fulla av händelser, känslor och närhet och engagemang, att det fyllde min kvot. Jag har så här i efterhand insett att jag varit nöjd, inte behövt något annat. Faktiskt ända fram tills inte länge sedan alls. Naturligtvis hänger det samman med att jag inte har något litet barn längre, utan en tonåring som arbetar dagligen mot sin självständighet. Sakta har längtan efter närhet kommit krypande…tanken på att det kanske är dags att börja något nytt.

Det är lustigt det där med kärlek. Man kan försöka med allt möjligt, längta och trängta, jaga på alla möjliga plan, men det behöver inte hända så mycket för det. Sen helt plötsligt står man där, mitt i en relation och undrar hur det där gick till…

Ålder: 7
Plats: Under min säng
Känsla: Ångest

-Ja men om du inte vill så ringer vi och säger att du inte kommer. Det är ingen som tvingar dig här, det vet du.
Mammas röst från köket gjorde inte saken lättare. Men jag var inte redo att lämna tryggheten som mörkret under min säng utgjorde. Fast det vore ju för jäkla surt att missa matchen…sakta kröp jag fram ur mitt gömställe.
– Okej, nu åker vi.
Jag tog min väska och gick ut till bilen. Det var dags att göra min allra första match som fotbollsspelare. Jag var rädd. Rädd för att göra bort mig.

Jag hade sett fram mot den här dagen så länge. I den klubben jag spelade var man tvungen att vara sju år för att få börja. Jag försökte med alla medel när jag var sex år, men det var tvärstopp. Så nu när jag var sju var det äntligen dags. Matchen skulle spelas mot ett lag som var ett år äldre än vad jag var, ja halva vårt lag var också åttaåringar. Matchen skulle spelas på vad som kändes som ett gigantiskt fält av grus, avdelat med vita linjer. Kungälv. Det var platsen för skådespelet. I halvtidspausen utspelar sig följande:

– Vem i vårat lag har nummer sju? Hallå, vem har nummer sju?

En hög röst gastar fram frågorna. Ove. En riktig tuffing som jag var lite smårädd för. Han var ett år äldre dessutom. Och jag vet ju vem som har nummer sju.
– Det är jag.
Jag håller upp min taniga arm i luften och ser Ove gå fram mot mig. Jag tittar ner i marken.
– Fan va bra du är! Helt grym, gött att se dig!
Han har ett stort flin över hela ansiktet när han delar ut denna fenomenala komplimang.
– Tack.
Det är vad jag får fram. Men inom mig bubblar jag av lycka. Tänk om jag inte vågat mig fram från mitt gömställe under sängen, tänker jag.

Ibland tänker jag på den situationen, på vad som kanske hade hänt om jag legat kvar. Om jag inte vågat förlora. För idrotten blev hela mitt liv under många år. Alla vänner jag fått därigenom, alla resor över hela världen. Samtidigt gav den här händelsen mig något att referera till. För jag kan inte påminna mig att jag någonsin tackat nej till någon utmaning efter det, inte ens att sjunga karaoke med grabbarna på herrmiddagen. Inte för att jag inte är skitnervös ibland, jag har rejäl prestationsångest emellanåt, men då kan jag tänka på den lille pojken som besegrade sin rädsla. Då brukar det gå bra.

Och jo, vi vann matchen. Jag gjorde inga mål, men det struntade jag fullständigt i. Jag var lycklig. Det var allt jag drömt om. Ja faktiskt lite till.

Jag pratar med oroliga föräldrar om deras tonårsbarn. Lyssnar till deras oro och tankar om hur det ska gå för dem i framtiden. ”Hon sa ju senast förra veckan att hon ville det, nu verkar allt vara helt annorlunda. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig bara uppgiven.” 

Jag tycker det är bra när de ringer. Det är så otroligt mycket lättare att lyckas när man har föräldrarna med på tåget. Utan dem blir det en jäkligt kämpig resa. Det är roligt att arbeta med ungdomar, men samtidigt kan man slita sitt hår i frustration när man kämpat för att i stort sett tillgodose alla önskemål de framfört, i form av utbildning och praktikplats med sikte på framtiden. Man har tagit i hand och kramats, sett lyckliga miner inför en spännande framtid. När man sätter sig i bilen i ett sånt läge, tycker man att idag, då har jag verkligen gjort skillnad, gjort något bra!

För att nästa morgon få ett meddelande om att hon/han hoppat av. Och man försöker förstå vad fan som kunnat ändras så sedan igår eftermiddag…Men det finns ingen rimlig förklaring. Ingen som går att förstå. Det är bara att börja om.

Jag vet inte om jag sagt det. Men jag har ett stort tålamod. Jag hade inte det förut, men att få barn medförde det som en nödvändighet. Ibland finns det stunder när man bara vill skita i det och åka hem, sätta på en film och dra ett täcke över huvudet. Inte se några ungdomar. Men det går fort över. Som tur är.

Man kanske kunde tro att det är lättare att vara förälder när man är utbildad att jobba med barn och ungdomar. Det är det inte. När känslorna kommer med i spelet flyger förnuftet all världens väg. Och det gör de ju ofta, känslorna. Kommer i spel när det gäller våra barn alltså.

Idag har vi haft en väldigt känslosam diskussion. Jag är glad att vi tog fighten. Och att jag har så bra och kloka människor omkring mig. Utan kommunikation blir det stiltje och frustration. Att vara ärlig och stå upp för sina känslor brukar föda utveckling och framsteg. Så också idag.

Jag knackar på din dörr, men du vill inte släppa in mig. Jag ringer på din telefon, men du vill inte prata med mig. Jag skriver brev till dig, men du vill inte läsa dem. Jag sträcker min hand mot din, men du låtsas inte se den. Jag gör allt du önskar i hopp om att du ska tycka att jag är bra. Men det hjälper inte. Du märker det inte. Jag böjer mitt huvud och går min väg. Jag vet att jag borde vänja mig, men det gör man nog aldrig. Tänk om du bara förstod en bråkdel av hur viktig du är i mitt liv. Kanske skulle du tycka att det var värt att avstå från det du anser vara viktigare än mig? Jag börjar tro att det inte kommer ske. Och jag vet att det finns andra som älskar mig, som kämpar för att kompensera det du inte vill ge. Du låter dem göra det, trots att det sliter på dem, och jag kommer längre och längre ifrån dig. För varje gång jag upplever att du sviker mig så blir avståndet större. Men du har fortfarande chansen. Chansen att vinna mitt förtroende tillbaka. Jag kräver så lite, bara din kärlek, vetskapen om att jag är lika viktig som alla andra.

Jag behöver Dig. Snälla, putta inte bort mig mer. Om du visste hur jag drömmer om att du ska ta mig i din varma famn och bara hålla mig. För en stund i Universum så skulle det bara vara du och jag. Det skulle göra mig så lycklig. Inga krav, inga hårda ord, inget skrikande och ingen gråt.
Bara kärlek. Om så bara för en liten stund. Hoppas du ser mig snart.

Orden är mina, men det handlar inte om mina känslor. Istället handlar det om ett barns längtan efter sin mor. En mor som är fysiskt närvarande, men har svårt att känslomässigt knyta an. Det här är min tolkning av barnets uttryck i sin längtan efter vad som borde vara alla barns naturliga rättighet. Tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som på filmen. Då hade jag ändrat i manus