Året var 1986. Det var en tid då Don Johnsson var kung och Miami Vice var hot. Pastellfärger, ljusa sommarkostymer, linnen och skor utan strumpor var det som gällde. Det var något jag tog fasta på när det samma år var dags att för skolavslutning i nian. Vit matiniquekostym, mintgrönt linne och vita loafers utan strumpor. Ja jag vet, det låter obehagligt men då kändes allt så rätt. Jag älskade inledningen av Miami Vice, musiken och bilderna på ett pastellglättigt Miami, pelikaner och annat. Det är kanske anledningen till att jag hittils undvikit den nyinspelning av serien som gick som film på bio. Colin Farrel som Sonny Crocket. Nä, svårt att tänka mig det. Och Jamie Foxx som Tubbs, aldrig i livet! Tubbs är ju en mes som håller sig i bakgrunden, Foxx är ju i mina ögon en bra skådis som syns vare sig han vill eller inte. I vilket fall somhelst såg jag filmen häromdagen. Colin Farrel med raggarmustacsh och en alldeles för cool Foxx såklart. Bomber, granater och ett fyrverkeri av skjutande i dryga två timmar. En helt vanlig actionfilm med andra ord. Kunde lika gärna varit Vin Diesel eller något liknande namn som dragit denna drullerulle. Borta var alla sköna karaktärer, Zwitek och Zito, eller Edward James Olmos som den buttre bossen Castillo. Kanske skulle filmen gjorts för 10 år sedan?

Det verkar vara en trend i filmvärlden. Recycling. Återanvända gamla fungerande recept. Hulken, Starsky&Hutch, alla serietidningshjältar, film nummer 149 med James Bond, ja det är bara några exempel. Det finns ju så otroligt många kreativa människor, se på alla underbara bloggar, alla finurliga hemsidor och andra sätt att yttrycka sig idag. Det måste väl finnas plats för mer utveckling?

Men vi människor älskar saker vi känner igen. Det behöver inte ens vara bra minnen, bara det känns tryggt. Hur skulle det annars vara möjligt att människor stannar kvar i eller återvänder till destruktiva förhållanden. Bättre med ett helvete vi känner till och kan hantera, än att riskera att möta något nytt och okänt, som kanske skulle kunna leda till något bra om vi bara vågade ge det en chans. Hur många har inte upplevt att en tid efter en relation tagit slut, då kan man bara komma ihåg bra saker i den där relationen, och kanske skulle man ringa och se hur hon/han mår? En fika kanske inte hade varit så farligt…och sen när du sitter där så börjar du plötsligt komma ihåg. Just det ja, det var ju därför vi inte skulle ses mer…ännu värre om du vaknar upp hos ditt ex dagen efter och då kommer ihåg varför.

Är det inte så att vi återanvänder vårt beteende hela tiden? Om du kunde sätta dig och studera din släkts beteende på film, skulle du se att historien upprepar sig gång på gång. Och även om du inte vill kännas vid det så kommer du garanterat känna igen dina föräldrars beteende hos dig själv vid vissa tillfällen i livet. Du som svor att aldrig bli sån! Men tänk på att vid 20 års ålder har du gått ca 120000 lektionstimmar i livets hårda skola, och de som varit dina lärare är dina föräldrar. (behöver naturlitgvis inte vara biologiska, utan de som varit dig närmast under din uppväxt).
Naturligtvis har vi plockat upp många bra saker, men också många mindre bra. Som vi i vår tur för vidare till nästa generation, som i sin tur… ja du fattar. Den som är intresserad hur man kan bryta destruktiva beteendemönster inom familjen kan gärna läsa vidare om den tyske psykologen Bert Hellinger och hans arbete, familjekonstellationer.

Vi recyclar inom konsten, litteraturen, musiken. Reklam är väl också ett bra exempel på hur vi återförpackar i en ny kostym. Vad som slår mig mitt upp i allt funderande kring detta ämne är: hur vi kan vara så dåliga på att lämna in saker för recycling som vår planets fortlevnad hänger på, att det måste satsas miljoner på att påminna oss om det? ”Panta, panta panta mera” känner de flesta igen. Det påminner oss om något så simpelt som att lämna tillbaka flaskor och burkar. Trots att vi får betalt för det så orkar vi inte. Inte förrän någon kommer att säga att det är kris, att jorden går under om vi inte tar vårt ansvar. Rädsla är vår största motivationsfaktor.

Långt från Miami Vice blev det. Fast ändå inte. I slutändan brukar det mesta hänga ihop.

Han satt med huvudet nedböjt och händerna masserade tinningarna som om han försökte knåda bort huden där, som såg alltmer ansträngd och irriterad ut. Det kom små väsanden, som puffar av rök ur de smala mungiporna där det glesa skägget tonade ut i en misslyckad förhoppning om en prydlig mustasch.

”Jag vet inte hur jag ska orka bära på den här jävla bördan”, sa han till slut, fortfarande med huvudet böjt i vinkel ner mot den fula heltäckningsmattan.

”Vad menar du, vilken börda?” undrade jag. Det blev tyst igen. Blandat med ljudet från bilar, mopeder och spårvagnar fyra våningar ner kom de där stötvisa puffarna tillbaka igen. Han verkade samla sig. Och precis när tystnaden började bli störande sa han:

”Jag snackar om min historia såklart!” nästan skrek han plötsligt, och såg förlägen ut när han insåg hur högt det kommit ut. ”Jag vet inte hur hon ska kunna klara att hantera det jag gjort, vet inte hur jag ska säga det. Det är inte vad som helst sörru.” Han var tystare nu, sammanbiten.

”Utan att veta vad du menar, så skulle jag vilja säga något om det. Är det okej?” sa jag.

Han tittade upp och nickade efter en stund att det var okej. Jag tog ett djupt andetag, det här var ett ämne som var viktigt för mig och jag ville verkligen nå fram.

”Jag är trots allt några år äldre än dig, och jag träffar massor av människor som du förstår, så jag hoppas du kan köpa det jag säger”, började jag med blicken fäst i hans. ”Jag har med åren insett att det jag trott varit svårt för dom jag brytt mig om att acceptera, har inte varit någon stor sak alls. Det är bara jag som blåst upp det till en jättegrej. Och det mest intressanta är att dom då berättat saker dom burit på, som dom trott varit svårt för mig att förstå. Alla har en historia, det är väl det jag vill komma fram till”, sa jag.

Vi tittade på varandra under tystnad. Jag kunde se hur han vred och vände på det jag sagt likt en rubiks kub innanför pannan. Två gånger verkade  han vara på väg att säga det, men ångrade sig. Till slut reste han sig, la femhundra kronor på bordet och gick rakt ut ur rummet, ut genom det stora väntrummet och försvann ut genom ytterdörren. Inte en enda gång vände han sig om. Jag gick fram till fönstret och såg ner på gatan hur han småsprang i de snåla vindarna där nere. För en sekund vände han huvudet upp mot mitt fönster, men det kan ha varit på grund av vad som helst. Han återvände aldrig, så vad det var han satt och tryckte på fick jag aldrig veta. Men det spelar inte så stor roll. För jag har också en historia. Precis som du.

Jag befinner mig på en plats som är vackrare än de flesta jag sett. Sällskapet är på samma nivå, och vädret skänker sina allra bästa sidor.

Och själv mår jag fortfarande rätt pyton, dieten har i tre dagar bestått av the och några mackor. Men nu blir det pasta till lunch. Håll tummarna!

När man pratar om barn som blivit kränkta, tänker vi oftast på dem som blivit slagna eller utsatta för tydliga övergrepp. Men det krävs betydligt mindre än så för att ett barn ska uppleva sig kränkt och att dess integritet misshandlats.

Barn som upplever att de aldrig blir sedda, bekräftade eller känner sig som en börda, kommer till en början kanske försöka kämpa emot. Men barn vill samarbeta. Så till den milda grad att de är villiga att betala vilket pris som helst. Och efter en tid av tvivel kommer barnet att sluta sig till tron att ”mamma och pappa har rätt, det är mig det är fel på”.

För barn slutar inte att älska sina föräldrar. De slutar älska sig själva.

Som förälder har man stor makt. Men med makt kommer stort ansvar. Jag vet inte om det någonsin blir tydligare än i det här sammanhanget.

Om jag bara fick skriva en sak om barn så vore det följande;

Alla barn är unika. Alla barn har med sig otroligt mycket kunskap och färdigheter redan från födseln. Det är ditt ansvar som förälder att behandla ditt barn efter vem han eller hon är. Det är din uppgift att hjälpa ditt barn att plocka fram hans eller hennes unika egenskaper och hjälpa barnet att bli den som han eller hon innerst inne är. Inte den som du önskar eller tycker att hon eller han ska vara.

Läs gärna igenom det där några gånger. Känn efter hur du reagerar. Tycker du att, ”ja men det är väl självklart”? Eller tycker du att ”vilket trams, barn är tomma kärl som behöver mig som vuxen för att fylla honom/henne med rätt innehåll”?

Oavsett hur du tänker, låt mig konstatera följande, att om alla gick in i föräldrarollen med den här inställningen skulle köerna till BUP och barnläkare drastiskt minska. Oavsett vilka förutsättningarna var när barnet kom till, om föräldrarna lever ihop, om det bara finns en närvarande förälder. Det spelar ingen roll. Barn som möts med respekt och tar sig igenom barndomen med sin integritet bevarad, kommer att komma ut på andra sidan med sin självkänsla intakt.

Självförtroende är något annat, en färskvara som pendlar upp och ner, som kan fyllas på genom att vi är duktiga på att springa fort eller är vackra att se på. Självkänsla är något annat. En inre vetskap om att jag är okej även om jag inte springer fort eller ser ut som Julia Roberts. En stark självkänsla innebär att hur jag mår inte styrs av yttre orsaker.

Självklart påverkas man både positivt och negativt av livets händelser, det vore ju tragiskt annars. Men med en stabil självkänsla kan vi hantera både framgångar och motgångar på ett bättre och sundare sätt.

Trots att lunchen såg riktigt god ut, fick jag knappt ner hälften. Och jag har inte varit hungrig sedan dess. Om du känner mig vet du att det är ovanligt. Väldigt ovanligt.

Sen match ikväll, mot serieledarna. Ett lag vi mött flera gånger med en riktigt otrevlig attityd och dåligt uppträdande. Tjejerna var sjukt taggade och kämpade och slet, sprang, tacklade och ignoreráde deras skitsnack. Baby-Jo kämpade som vanligt likt en galärslav, så duktig. Men tyvärr tappade vi lite på slutet, men när man gjort sitt bästa kan man duscha och åka hem med gott samvete.

Och jag var så snäll, sa inte ett ord till domaren. Förrän efter matchen. Då skakade jag hand med henne och sa att hon var den överlägset bästa domaren vi haft. Då blev hon glad. Men det var sant, och jag lever efter mottot att säga vad jag tycker, nuförtiden.

Känner att jag behöver lägga mig nu, låta kroppen läka sig. Vill bara tacka först för alla fina kommentarer. Det värmer. G’natt.

Det var slut på sommaren, men trots det ville inte värmen riktigt ge med sig. Den var på väg ner över takåsarna och bländade honom i ögonen, men det gjorde ingenting. Han hade armen runt hennes midja, de var tysta medan de promenerade på kullerstenar äldre än någon av dem kunde föreställa sig. Han tyckte om ljudet av bildäck som rullade över kullerstenar, och log när en SAAB 9-5 sakta rullade förbi. Hon vände sitt ansikte mot honom och såg hans leende, ett uttryck som hon kommit att älska, på kortare tid än hon någonsin trott vara möjligt.

Han stannade upp och växlade grepp, från armen runt midjan till att fatta båda hennes händer, och kände värmen stråla upp genom kvällskyliga handflator som en våg dansandes upp genom handleder och underarmar. Han drog henne intill sig, fortfarande utan att säga någonting, och plötsligt möttes deras läppar, först lite mjukt och försiktigt, för att sedan öka i intensitet i takt med andningen. Han kikade genom halvslutna ögon, men hon blundade, så han stängde igen sina ögon med. Solen hade sjunkit ner bakom de höga husen på torget och en lite kylig vind svepte in och fick henne att skälva till. Han öppnade ögonen och drog huvudet en aning bakåt, tillräckligt för att släppa kontakten med hennes mjuka mun.

”Fryser du?” sa han tyst.

”Ja, kanske lite. Varför undrar du?”

”Jag kände att du rös till, vill du gå hem?”

”Det kanske inte var anledningen till att jag rös”, sa hon, men ångrade sig lite i samma ögonblick. Hon kände hur kinderna blossade och nu frös hon inte längre. Han sa ingenting utan bara drog henne intill sig, och gömde de rodnande kinderna i en varm kram.

”Kommer du ihåg när vi stod så här? När vi var små? Du sa att du skulle kunna stå så resten av livet…minns du det?” viskade han i hennes öra.

”Jag vet inte, kanske, det var så längesedan.”

”Jag minns det. Och jag säger detsamma till dig nu”, sa han.

De vände hemåt i kvällen som blivit mörk, värmen i luften försvunnen. Småpratande gick de hand i hand mot porten som nu började ta form på avstånd. I ett ögonblick av oaktsamhet fastnade hans vänstra fot mellan två av kullerstenarna, och samtidigt som benet gav vika noterade han det där ljudet han tyckte om, när bildäck rullade över de urgamla gatstenarna. Bara att det lät så högt, och så nära. Och det blev tyst.

Hon hände hur hans hand slets ur hennes när den silverfärgade SAAB:en träffade honom i alldeles för hög fart. Som i slowmotion såg hon hur den stora kroppen träffades strax ovanför knävecken, slungade honom upp på motorhuven och fick vindrutan att krossas av kraften från hans medvetslösa kropp. När föraren i panik tvärnitade kastades han rakt fram och slog tio meter länger fram stenhårt i den hårda, ojämna marken. Tystnaden var öronbedövande.

 Det var som om starka händer höll fast henne, hon kämpade och slet, och till slut släppte de henne. Med tårarna strömmande nerför kinder och haka kastade hon sig över honom där han låg, och det ansikte hon nyss kysst och smekt var nu bara trasigt och täckt av blod. Hon skrek i panik, ”Nej nej, stanna, du får inte lämna mig nu, hör du!”  Han förblev tyst och alldeles stilla. Hon kände händer dra i henne, röster som sa att hon måste släppa taget, och hennes skrik blev till snyftanden när hon insåg att det var över. Att  han var borta.

”Neeej, nej nej!” Hon satte sig rakt upp i sängen, skrikande med tårarna vällande nerför kinderna.

”Vad är det, vad har hänt?” sa han och satte sig hastigt upp i sängen. Hon kastade sig över honom och bad honom bara hålla henne, och han gjorde det, ända tills tårarna stannade av och andningen började närma sig normalläget. ”Vad drömde du?” sa han till slut.

”Att du lämnade mig. Det var så hemskt, så verkligt”, sa hon och andhämtningen blev häftigare igen. Han vände hennes ansikte mot sig och smekte försiktigt bort tårarna som flöt ner över det ansikte som fick honom att glömma världen runt omkring.

”Lyssna nu, jag kommer aldrig lämna dig igen, inte frivilligt i alla fall, det lovar jag. Vi har gjort våra misstag förut, vi är klara med det. Det är du och jag nu, okej?” sa han och såg på henne med ögon som menade allvar.

Hon nickade nöjt och sjönk tillbaka ner på kudden igen. Med huvudet på hans bröst somnade hon om, den här gången utan att störas  av varken mardrömmar eller snarkningar.

Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

Och jag är redo. Kom och ta mig.

Det här var större än vad jag trodde ju…

Det händer inte så ofta, men ibland blir man riktigt stolt över sig själv. Och dom dagarna måste man få klappa sig på axeln och säga ”det gjorde du jävligt bra grabben.” Idag var ett sådant tillfälle. När man lyckas med saker, är på hugget, fixar och löser problem. Jag ránkar den topp-3 bland jobbdagar.

Just nu är det mycket snack på jobbet annars. Du vet sånt där ”bakom ryggen snack.” Det är inte kul. Eller, egentligen har det varit så länge. Men jag vet inte om det är något unikt, det är väl de flesta människor högsta nöje, att prata om andra?

Det som är intressant hos oss är att det bara gäller jobbrelationer, övriga tiden är det full fräs och höga skratt. Och jag tror faktiskt att det är äkta. Trots allt.

Min mamma ringde och hade varit på återbesök hos läkaren. Jag minns fortfarande den där vinterdagen då hon ringde och sa att hon fått beskedet, att det fanns något därinne som inte var bra, som hotade att ta henne ifrån oss. Jag höll andan när hon sa”allt var bra, jag är frisk.” Tack för dom orden mamma. Jag älskar dig.