Vad skulle du säga om du var tjugoett år och precis hade tagit dig igenom en väldigt svår period av ditt liv, och du får ett telefonsamtal som meddelar att du blivit pappa? Och innan du hinner tänka eller reagera slängs luren på och du står där och undrar om du just blivit utsatt för ett grymt skämt.

Om du dessutom precis hittat tillbaka till din stora kärlek efter ett långt uppehåll, flyttat ihop och börjat planera för den där framtiden som för ett tag verkade försvunnen bakom dimmor av svek och brustna hjärtan… Hur lätt blir det där samtalet att hantera då?

Den som satt där med luren i handen och undrade var jag. Utan ledtrådar blev det ett långt sökande för att slutligen komma fram till svaret. Det var sant. Ett barn var fött, och det var jag som var far.

Det kändes som en overklig dröm, fast jag såg honom med mina egna ögon. För min sambo blev det en chock som slog undan hennes fötter. Hon kunde inte hantera det och flydde till USA. Kvar var jag med en kärlek som inte visste några gränser och en förhoppning om att allt skulle bli bra.

Det blev det inte. Vi blev aldrig mer tillsammans och den där framtiden försvann åter in i dimman utan att återvända. Hon älskade mig visserligen men kunde inte acceptera det som skett. Tanken på att jag hade fått ett barn med någon annan höll på att förgöra henne, och jag är glad att hon gick vidare. Det var inte meningen för oss, även om det var svårt att acceptera då.

Att acceptera det faktum att jag blivit förälder var inte heller lätt. På grund av min situation och relationen till min sons mor, tog det lång tid att bygga upp en fungerande roll som pappa.

När min dotter föddes blev jag en riktig förälder. En riktig människa. Och det hjälpte mig att skapa en allt bättre relation med min son, en relation som ständigt växer.

Det är snart dags för dig att fylla arton år. Det känns overkligt, men sant är det likaväl. Att vara din pappa är en stor glädje, och jag brukar säga som svar när alla du möter säger hur fantastisk du är, att ”ja, han är god hela vägen rakt igenom.” För det är så jag tänker på dig. God hela vägen in. En källa till värme och kärlek som jag hoppas många får ta del av. För oss som står dig närmast är det självklart. För dem som ännu inte mött dig, kommer det snart att uppenbaras.

Tack för att du inte låtit bitterhet bygga bo hos dig. Och framför allt, tack för att du älskar mig så som du gör.

Jag är stolt över dig, min älskade pojke.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul hävdar att ”nej är det mest kärleksfulla ordet i världen”.

Jag håller med. Gör du? Se vad du tycker om det här:

De flesta konflikter i familjer och grupper uppstår på grund av att en eller flera medlemmar inte klarar att säga nej när de menar det. Konsten att säga nej handlar om att ta ansvar för sig själv och sina personliga gränser, och därigenom visa respekt gentemot sina medmänniskor.

Det handlar alltså inte om att vi avvisar varandra för lite, utan om att vi istället lägger skulden på dem andra.

Det finns flera inre förklaringar till varför vi gör så. Vi vill inte stöta oss med de andra och till slut sårar vi dem. Vi orkar inte ta konflikter och till slut blir det så många att de växer oss över huvudet. Vi vill så gärna att de andra ska gilla oss, att till slut kan vi inte längre tycka om vare sig dem eller oss själva. Vår önskan att vara populära förvandlar oss till dörrmattor. Vi vill gärna vara generösa och öppna, så till den milda grad att vi till slut blir sura och snåla.

Kanske känner du igen dig i några av exemplen. Jag gjorde det förut. Inte så konstigt, de handlar trots allt om mig.

Naturligtvis grundar det sig i vårt existentiella behov av att känna oss viktiga för de människor vi älskar.

Det här behovet blir aldrig starkare och tydligare i relationen till våra barn som vi vill ge allt vi någonsin förmår. Att se våra barns ansikten stråla av glädje fyller de flesta med energi som inte ens kan återskapas i moderna kärnkraftverk. (Något som handlarna jublar åt varje år i december).

Det är trots allt inte så svårt att förstå att det är svårt att finna en bra balans mellan ja och nej. Men det betyder också att att nej är det svåraste svaret i världen, ett svar som kräver omtanke, engagemang, mod och ärlighet.

Nej=Kärlek.

Jag älskar att gå på bio. Att sitta där i mörkret och uppleva saker tillsammans med andra människor får mig att må bra. Koppla av.

Ibland när man sett fram mot en film ett tag, och fått höra av alla andra hur bra den är, då brukar det vara upplagt för ett platt fall.

Igår kom jag och Jo äntligen iväg på Sommaren med Göran, tillsammans med några goda vänner. Jag har varit ett fan ända sedan de startade sina karriärer med Pyjamas på ZTV, och förväntningarna var rejält uppblåsta.

Men den här gången var det precis så bra som jag hoppats och trott. Egentligen en liten bagatell i filmhistorien, men också en stund av ren glädje för mig. För oss.

Extra skönt med en komedi som inte är flåshurtig och överspelad, den var överraskande dämpad och det gjorde den ännu bättre. Bra manus med bra skådespelare kan ju bara bli en sak: bra film.

Vi tog en sväng på det som nu för tiden går under namnet Kulturkalaset, men staden låg förvånande tom. Kanske berodde det på vädret, eller att man inte längre stänger av Avenyn och dukar upp till räkfest över hela gatan… Det var någon slags internationell Knallemarknad på G Adolfstorg, det var ett märkligt inslag med sjuka överpriser. Tjejerna köpte två godispåsar av en äppelkindad engelsman för sammanlagt 87 kronor. Lite längre bort krängde man väskor från Ullareds överskottslager för 200 spänn. Vi skyndade vidare.

Idag ska jag ta mig ner till stan och se Hammarkullefestivalen inta Göteborg klockan två. Jo ska hem till sina kompisar. Man får vara glad för att snika till sig en kväll nu för tiden. Konkurrensen är hård.

Jag visste det redan när han klev på spårvagnen. Så länge jag kan minnas har jag varit en magnet för dem som av någon anledning behöver prata. Själv var jag inte alls på humör för det, så jag vred huvudet åt vänster och iakttog eftermiddagens brus som om det vore viktigt. Det ignorerade han.

Han satte sig på sätet bredvid och släppte en påse med klingande innehåll lite för hårt i golvet.”Jävlar också”, muttrade han och började rota runt i kassen, och gav till ett belåtet läte när han konstaterade att allt verkade ha klarat sig. Jag sneglade lite på honom och insåg att det var nog ett bra tag sedan han höll i en tandborste. Eller duschade och bytte kläder för den delen. Han svängde plötsligt huvudet mot mig och mötte min blick. Det var för sent att komma undan. ”Ingen vacker syn va”, sa han och blottade en tandrad som saknade merparten av sitt tidigare innehåll. Han väntade inte på mitt svar utan fortsatte med en sluddrande stämma;”Jag har inte alltid sett ut så här, faktiskt. Tror du mig inte?” Han sa det sista med en kraftig rösthöjning samtidigt som han lutade sig mot mig med stirrande blick.

”Jo, jo, visst”, svarade jag lite skärrad. Det verkade lugna honom, och han fortsatte:”Jag hade ett vanligt liv serru, med fru och barn…ett radhus å grejer.” Han tystnade och verkade fundera en stund.

”Vad hände då?” sa jag till slut.

Han tog upp en liten flaska Explorer och tog några djupa klunkar. ”Firman gick åt helvete va. Sen började jag dricka, frugan tröttnade och jag flyttade hem till en kompis. Det är tolv år sen.” Han blev tyst, kanske lite chockad över insikten att det gått så lång tid.

”När såg du barnen sist då?” sa jag. Han svarade inte utan rotade fram två tummade kort ur fickan, inlindade i en liten fryspåse från ICA. Han sträckte dem till mig, och jag såg två små pojkar, kanske tre och fyra år. De såg glada ut, med fotbollströjor på sig. ”Men…det var väl inte så länge sen du såg dom, eller?” sa jag med en klump i halsen.

”Jo. Jag fick inte träffa dom för den jävla häxan”, skrek han till. Han andades häftigt och berättade att han försökte komma dit på födelsedagar och så, men att hon inte släppt in honom. ”Och nu kan jag inte med att träffa dom, så som jag ser ut. Fan också, det var inte så det skulle bli”, sa han och slet åt sig korten och stoppade ner dem i påsen. Han reste sig upp och tog sin påse, vände sig om som för att säga något, men det blev bara en blick. Sedan stannade vagnen och dörrarna flög upp och där vid Hagakyrkan försvann han.

Jag träffade många med liknande historia under tiden jag satt på Faktums redaktion. Det skrämde att det var så lätt att falla ur systemet och så svårt att komma tillbaka in igen. Om du ser någon som säljer en tidning för hemlösa, som Faktum i Göteborg, stanna gärna till en stund. Och även om du inte köper någon tidning, kan jag lova att ett vänligt leende räcker väldigt långt.

Hej du som läser…

Jag undrar bara ett par saker: Vad tycker du om att läsa? Vad får dig att återvända till en blogg, gång på gång?

Om du vill får du gärna skriva vem du är, och något om dig själv. Om du vill alltså.

Ibland när jag längtar väldigt mycket efter Jo, eller bara känner mig lite allmänt låg och mulen, har jag ett kort på kylskåpet som hon gav mig på Fars dag för ett par år sedan. Det står så här:

”Du är den bästa pappan som någonsin på jorden satt sin fot. För du är alltid med även om vinden är med eller mot. Det är det som gör dig till en stjärna, och det är därför jag alltid vill vara med dig så gärna. Du min pappa har uppnått toppen av perfektion, så om du tävlade i hundutställningar skulle du nog vara en Champion.”

Försök att slå det om ni kan.

Dagens fynd. Glädje i en grön kartong.

Nej!

Det räcker nu. Jag orkar inte läsa om fler vansinnesdåd mot flickor som inte ens hunnit börja gymnasiet. Jag försöker förstå, men det går inte. Det finns ingenting som kan göra det här begripligt. Ingenting.

Igår såg jag någon på TV4 läsa upp nyheten om den femtonåriga flickan som överfölls av en ung man och höggs upprepade gånger i bröst och mage med kniv. ”Läget är allvarligt men stabilt.” Fy fan.

Jag har precis lämnat min älskling och sitter med kvällstidningen och läser om hur den femtonåriga flickans pappa pratat med sin dotter samtidigt som hon blev överfallen. Hur han hörde hennes skrik på hjälp medan en psykopat hugger sin kniv i hennes mjuka kropp, och hur det sedan blir tyst. Han kastar sig i bilen och kör mot den plats hon befann sig på under samtalet, och ser henne ligga där med blodet pulserande ur stora sticksår. Hans lilla flicka han burit i sina armar när hon somnat i soffan, bäddat ner henne i sängen och pussat henne god natt, strukit hennes hår och i den stunden insett att han aldrig känt en större kärlek än så. Kanske dröjde han en stund vid sängen, bara för att han var så lycklig, bara över att hon fanns.

Flickans föräldrar i artikeln ovan fick aldrig ens chansen att säga hej då, eller hoppas att läget skulle bli ”stabilt, men allvarligt.” De fick besked av Polisen att deras saknade dotter funnits mördad av en jämnårig, i ett buskage. Och i samma stund blev deras liv aldrig någonsin detsamma.

Jag möter pojkar med trasiga liv, med föräldrar som aldrig funnits där för att förhindra katastrofer av det här slaget. Pojkar som inte har några hämningar, inga hinder, inget som gör att de avstår när vansinnet skriker dem i öronen. Det är så hemskt, så vidrigt, så fruktansvärt skrämmande.

Min kloke vän Henrik, som också är tvåbarnsfar, säger på sitt vanligt trygga sätt när jag uttrycker min rädsla, att ”det enda man kan göra är att hoppas att de aldrig korsar vår väg.” Visst är det så. Men ändå.

Jag skickar en kärleksfull tanke till de föräldrar som förlorat sina älskade barn. Måtte ni finna ett sätt att gå vidare. Jag har inget svar på hur, jag bara ber för att ni ska klara det.