Kul att se en Robinsonvinnare som faktiskt skulle kunna klara sig på en öde ö…

En vanlig onsdag…:

Jobbade sent.

Körde hem P, tyckte det var taskigt att låta honom plaska hem.

Åkte och handlade. sen direkt vidare och hämtade Jo.

Körde bara en liten bit innan det lät konstigt. Stannar, kliver ur.

Punktering. På nytt däck. Plockar fram reservhjulet, men inser att någon snott domkraften.

Svär, gormar och tar min dotter i handen och går hem i årets vidrigaste väder. Är inte på bra humör.

Ringer på hjälp, som kommer mitt i middagen, som vi lämnar halväten och ger oss av.

Får skjuts tillbaka till bilen och pussar Jo hej då. Går till macken för att låna domkraft. Det har dom naturligtvis inte…vad tänkte jag egentligen? Går hem till en vän, som inte heller har någon domkraft…går till Konsum och får låna en av en bekant som jobbar där. Går i snöstormen tillbaks till bilen. För att inse att den domkraften inte på något sätt går att använda till min bil.

Ringer pappa. Går hem igen, totalt genomblöt och kall som en fiskpinne. Väntar en trekvart på att pappa ska komma. Hinner få tillbaka känseln i fötterna.

Hemma halv tio. Bilen också.

Vad gjorde du själv idag?

Det har blivit kallt igen, ute. Jag känner det, för tårarna som rinner längs mina kinder hinner nästan stelna innan jag är framme vid porten.

Jag har precis lämnat Jo hemma hos hennes mamma, och på vägen dit stannade vi till hos Jo:s mormor. Det var ett par tröjor hon skulle få, och eftersom vi bor nästan grannar var det givetvis inga problem att stanna till där. Vi pratar lite i hallen, kramas och säger hej då. Jag och Jo kör vidare, och vi pratar om hur Jo:s mamma sagt att hon inte vet hur hon skulle klara sig om mormor gick bort. Hon var också allvarligt sjuk för inte länge sedan, och vi var alla oroliga. Hon är mycket bättre nu, tack och lov.

Vi har alltid haft en speciell relation, jag och denna underbara dam. Hon är som ingen annan, kanske just därför jag känner så starkt för henne. Eller är det för att hur det än blåst eller jag än varit under de femton år vi känt varandra, har hon aldrig sagt ett ont ord om mig. Alltid stöttat mig och hjälpt mig.

När hon lämnar oss kommer jag sakna henne djupt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer dröja. Den här världen kommer bli så mycket fattigare utan dig.

Jag har tillbringat större delen av dagen hemma hos mamma. Pappa var som vanligt och jobbade hos min bror. Husbygget som aldrig blir klart. Säg det inte till honom bara…Nej då, de är otroligt duktiga och det blir verkligen fint. Ser fram mot invigningsfesten.

Jag och mamma har diskuterat en sak, och jag slås av hur lyckligt lottad jag är som har dessa människor omkring mig. Alltid redo med en utsträckt hand för att stötta, hjälpa och lyfta mig framåt. Hur det ska bli utan dem, det vill jag inte ens tänka på.

”Hej då pappa, jag älskar dig”, säger Jo innan hon stänger bildörren. Jag trycker ner bilrutan och säger:”Hej då gumman, jag älskar dig med.”

Hon vinkar och försvinner in i huset. Jag lägger i växeln, släpper upp kopplingen och låter känslorna flöda fritt.

”Hur vet man att man är kär i någon?”

”Man blir glad när man ser den.”

Hoppas ni får en fin helg, alla fina människor.

Vi skulle ha lite tema ”hemlöshet” i skolan idag. Och vad händer då? Föreläsaren ringer och ställer in… Nåväl, sånt är livet. I temats anda kommer dagens bästa tips från Faktum. Det är en hemlös man som är inbjuden till en radioshow för att prata om ett projekt. Han bestämmer sig för att göra något mer.

Kolla in det här:

Varje dag läser jag något för eleverna de sista tjugo minuterna. Det brukar vara något som jag hoppas ska väcka deras känslo och tankeliv. Ganska ofta brukar jag berätta något ur mitt eget liv, jag tror det är lättare att ta till sig då. Inatt drömde jag en jobbig dröm. Den fick mig att tänka på något som jag skrev för ett tag sedan, på min gamla blogg. Kanske har jag lagt upp den här, jag minns inte. Hur som helst så kände jag att idag nådde det ända fram till dem. Det blev en fin stund, en bra diskussion. Så här läste jag:

 ”Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg.

Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli. För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klarar själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd. Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.”

Jag drömmer om ett hus vid havet. Var det ligger, Göteborg, Barcelona eller Miami, spelar mindre roll.

Vad jag däremot inte ruckar på, är att det finns ett tornrum där man kan sitta och titta på havet, i stunder av kontemplation.

Där vill jag sitta och skriva. En dag så…

Men för stunden är jag nöjd med den bostad jag har. Även om jag längtar efter att flytta är jag tacksam att jag har en nyckel, som går till en dörr jag kan låsa upp, och kliva in i hallen och stänga den där dörren bakom mig. Med mitt namn på.

På onsdag har jag ordnat en föreläsning med personal från Faktum. Jag hoppas det ska bli bra. Att ungdomarna kan ta till sig det. Få lite förståelse om att det finns människor som varje kväll drar runt med sina samlade tillhörigheter i en Konsumpåse, i jakt efter en sovplats. Vinterns kyla har slagit hårt mot dessa människor.

Min bror berättade att han i sitt jobb träffade ett par under en av de kallaste nätterna som bodde i en övergiven bil. De hade ställt upp värmeljus på instrumentbrädan i ett försök att dämpa den femtongradiga kylan. Det gjorde ont att se dem, sa han. De hade säkert ondare ändå, sa jag.

Jag har tillbringat dagen med att sjösätta ett projekt jag tänkt på en längre tid: en bok om mitt liv. För dom som känner till hela historien kommer det nog inte som en överraskning, eller något underligt. För andra kanske det låter konstigt. För mig känns det ganska skönt. Och viktigt.

Efter dagens arbete är jag ungefär tio-femton sidor in. Det är spännande faktiskt. Och sorgligt. Mycket roligt också.

Nej nu säger jag inte mer. Återkommer.

Have you ever woken up, feeling like the only thing you want to do, is to cry? Even if there seems to be no reason, that is all you can do.

Jag vet inte om Statoilpersonalen läst min blogg, eller gått på utbildning efter helgen. När jag idag köpte olja säger killen, samtidigt som han tittar på mig med en uppriktigt förvånad blick, ”ska du verkligen ha den oljan? Vad har du för bil?”

”Ähh, ja, Volvon som står där, den blå”, svarar jag förvånat.

”Asså, den här oljan kan du köpa och hälla i gräsklipparen hemma. Men jag vill inte sälja den till dig om du ska ha den till bilen.”

”Nähä. Vilken ska jag ha då? Du kanske fattar att bilar är något jag kör, inget annat.”

”Gå ner och ta den halv- eller, ta den silverfärgade flaskan istället, bredvid den du tog”, säger han vänligt.

Trots att jag känner mig en aning förnedrad, kanske lite extra för att min chef råkar stå bakom mig, vilket jag märker när jag är på väg ut, så är jag en mycket nöjd kund som travar bort till bilen och fyller på en olja som jag vet kommer göra bilen glad. Och nöjd för att det fortfarande är möjligt att få kompetent service när det gäller bilar. Inte bara goda råd om vad som passar bra till korven och pulvermoset.