När jag läser på Bloggportalen står det ”om du gillar den här bloggen kanske du även gillar Fuck you right back.”

Det hoppas jag inte! Jag har läst den ett par gånger i studiesyfte, bara för att se vad det är som får hundratusentals människor att läsa den regelbundet. Och jag skulle aldrig skriva något som finns på den bloggen. Inte språkmässigt, men framför allt innehållsmässigt.

Att leva på att vara taskig, kamma hem billiga poäng genom att hänga ut andra människor, det skulle aldrig göra mig lycklig.

Jag läste Deeped för ett tag sedan när han drog igång den här debattvågen med alla videobloggande modeflickor med tveksamt ordförråd, och när man läste kommentarerna svämmade verkligen näthatet över. Det förvånar mig. Att människor älskar att hata på det viset. Det blir väl aldrig tydligare på nätet. Alex Schulman byggde ju hela sin karriär på det innan han nu blev far och sadlade om till att vara varm och mjuk, och nu kan han fortsätta skriva lika fyndigt och välformulerat, men om kärleken och upplevelsen av att vara far, istället för att sparka in öppna dörrar.

Jag hade en föreläsning i skolan idag. Det var lite nervöst, men bara en aning. Jag berättade episoder ur mitt liv, och det var fantastiskt att se dessa elever som normalt sett klarar kanske tio minuter innan koncentrationen börjar tryta. De satt som ljus och lyssnade. Jag fick till och med en applåd. Det kändes fint.

Syftet är att arbeta med att skapa mål att sträva mot. Att träna på att fokusera sina tankar mot det vi verkligen vill ha, det vi vill uppnå. Att vi egentligen alltid gör det, bara att vi inte är medvetna om det. Fokuserar våra tankar på något. Att om vi kan bli medvetna om vad det är, kan vi påverka våra liv i en positiv riktning.

Jag var inte säker på hur det skulle landa. Bra, tror jag. Det kändes så.

Orden ”jag är gravid”, kan väcka väldigt olika känslor. Lever man i en bra relation innebär det antagligen glädje och en del jubel. Förhoppningsvis.

För andra kan det betyda en iskall kår längs ryggen, blandat med en serie förklaringar till varför det inte är en bra ide’, typ, ”vi känner ju inte varandra”, ”vi är alldeles för unga”, med mera. Rädslor alltså.

Men när det hela är ett faktum rättar man in sig, går där bredvid och ser hur magen växer (på sin partner) och lever väl på ungefär som vanligt. Som man tror jag inte att vi fattar allvaret förrän vi sitter där med ett nyfött barn i famnen och inser, ”herregud, jag har ansvaret för den här lilla stackaren. Jag som inte ens kan lämna tillbaka biblioteksböckerna i tid, hur ska jag kunna…” För mig blev den upplevelsen precis så, när barnmorskan plötsligt sa:”nu får pappa hålla bebisen medan mamma duschar.” Som tur var satt jag redan.

Jag läste att Alex Schulman hade frågor om hur man ska uppfostra sitt barn. Det har jag med haft, speciellt då när det var uppfostringstid. I brist på annat tar man till det man själv fick lära sig, alltså ens föräldrars syn på barnuppfostran. Och den hade man ju lovat sig själv att aldrig…

Men jag vill komma med ett tips här. Tyvärr fick jag tag på den här underbara boken för endast några år sedan, men den har hjälpt mig otroligt mycket. För även om man inser när man läser den hur många fel man lyckats med, finns det alltid hopp, och det går nästan alltid att rätta till. Utan pekpinnar och med barnet som en unik individ i fokus är den en fantastisk vän och ger trygghet i att veta åtminstone lite om vad som är rätt eller fel.

Den heter ”Här är jag! Vem är du?”, och är skriven av den danske familjeterapeuten Jesper Juul. Den kan vara lite svår att få tag på, men försök. Den är grym. Min första tanke efter jag läst den var: Varför delar man inte ut den direkt på bvc? Då hade man ju kunnat börja rätt från början.

Jag fick den av en terapeut jag brukar ta hjälp av när jag inte vet vad jag ska göra. Och den gav mig inte bara hjälp som förälder, den hjälpte mig också förstå mycket om min egen uppväxt och hur mina föräldrar påverkat mig. Därför är den inte bara en bok om barnuppfostran. Vi har alla haft en barndom, med varierande upplevelser. Därför tror jag de flesta kan uppskatta den.

Den där första känslan av rädsla och chock, har ersatts av tacksamhet. Just for the record.