Att stå i ett hav av människor som sjunger är ett privilegium. Är man 194 centimeter har man också fördelen av att kunna se bra, överallt. Man ser dem som uppträder, och man kan njuta av att låta blicken svepa över folkhavet som böljar, sjunger, hoppar och går igenom mängder av känslor.

Få saker verkar kunna beröra oss som musik. Jag har varit nära vän med Henrik i sjutton år, vi har jobbat ihop, blivit föräldrar samtidigt, rest, stöttat varandra, innan barnen föddes var vi tillsammans varenda helg i stort sett. Vi vet nog det mesta om varandra.

Vi är väldigt olika. Henrik är mer tystlåten, lugn och trygg. Jag är mer pratsam och sprallig, tror jag man kan säga.

Men när det är lite fest är han ostoppbar. Jag skulle kunna berätta hur många fantastiska händelser som helst. Men det får vänta lite.

Igår var faktiskt första gången vi var på konsert ihop. U2 är hans favoritband. Det märktes. Efter första ackordet gick Henke bananas, och eftersom han druckit några öl rörde han sig lite…okoordinerat i sitt diggande. Jag hoppade och sjöng oavbrutet i två timmar och en kvart jag med, men var nykter. Det underlättar.

Framför oss stod en blond, skäggig jätte. Henke är ingen jätte. Men han hoppade och viftade som sagt upp och ner, och vid tre tillfällen råkade han dunka till blonda jätten uppe på skallen ganska rejält. Som tur var det en vänlig jätte. Han vände sig tre gånger om för att tala om vad han skulle göra med Henke om det hände en gång till, men bet ihop och svängde runt.

Antagligen såg han Henkes blick och insåg det omöjliga i uppgiften. Själv var mest redo att hoppa emellan och försöka rädda det som gick.

Konserten var otroligt bra. Förutom att de spelade några låtar för mycket från den senaste skivan var det fulla ställ. Oavsett om man är ett fan eller inte, känner de flesta till alla deras gamla hits, så allsången är konstant. Och bandet var uppenbarligen taggat. Bono sjöng otroligt bra.

Scenen var fantastisk. Jag tror man kunde stå var som helst och se bra. Visuellt var det som något från Liseberg.

Det var en sån där kväll då man känner sig som en lycklig människa. Priviligierad. För Bono har ju också tagit på sig rollen som världsförbättrare, och ägnade en del av konserten till det budskapet. Igår var det Burmas frihetskämpe Aung San Suu Kyi, som stod i centrum. Man kan tycka vad man vill om det. Personligen tycker jag det är kanon. Att använda sitt kändisskap till att försöka bidra till att göra världen lite bättre. Hur kan det vara fel?

 Något som däremot var fel, var det efterföljande besöket på Palace. Det var inte jag som ville dit kan jag säga. Men jag ville därifrån, snabbt.

Idag kommer J. Men inte ensam. Hennes sexåriga lillasyster ska sova över här. Av någon anledning tycker hon att det är superkul. Jag ser fram mot det, hon är en underbar liten busunge. Förra gången vaknade hon mitt i natten och grät och ville ha sin mamma. Får se hur det blir den här gången.