Grattis AIK.

Och tack Blåvitt, för en fantastisk säsong. Tyvärr delas det inte ut något pris för största inverkan på svensk fotbolls framtid. Men vi vet, och vi är stolta.

Första gången vi gick till Ullevi var Jo bara sex år. Jag trodde det skulle bli en kort upplevelse med tidig hemgång. Jag kom ihåg när min morbror fick kasta in handduken redan efter första halvlek när kusin Andreas var med första  (och enda) gången. Trots popcorn, korv med bröd, dricka…så blev frågandet om ”när ska vi gå hem” för mycket för käre morbror Yngve. Vi gick hem.

Men Jo satt kvar. Hon ville inte ens gå hem lite tidigare för att jag ville slippa den värsta trängseln. Blåvitt hade bitit sig fast i henne. Precis som alla andra i min släkt. Jag tror inte ens hon åt upp popcornpåsen faktiskt.

Hon har pratat om det som att det var något väldigt mysigt och tryggt att sitta där bredvid mig och bland alla människor. Något vi delade, hon och jag. Och ja, det var väldigt mysigt.

Det första derbyt vi var på mellan Blåvitt-ÖIS var en underbar tillställning. ÖIS var bra på den tiden med sina brassar och därför var det ännu större när Blåvitt vann med 5-2. När Tomas Rosenkvist vräkte in 5-2 i slutet stod vi uppe i trappan och jag minns hur hon darrade i hela kroppen när jag kramade henne och snurrade henne i luften. Vi skrek och hurrade ihop med 45ooo på läktarna. Det tog en stund innan hon somnade den kvällen. Jag med.

Sedan dess har det blivit ett antal derbyn för oss. Men eftersom ÖIS trillade ner en division blev det ett oönskat stopp i vår besökstradition. Nu är de tillbaka, och det tackar vi för. Bara att hoppas att vi får stå där idag igen, nu när det är dags för höstens stora match, med glädjen vibrerande i våra kroppar.

När Jo fyllde sju var det enda hon önskade sig en hel Blåvittmundering. Det fick hon naturligtvis. Tröja, byxor och strumpor. Hon var stolt som en tupp när hon paraderade i den dräkten på väg till Ullevi. Jag frågade om hon skulle ha den idag också. Hon svarade inte, men blicken sa desto mer.

Bara för det ska jag leta upp det där kortet jag tog när hon fyllde år, iklädd sin nya fotbollsdräkt, men utan tänder. Bara för att påminna om hur söt och snäll hon var…Det blir populärt:-)

 Ofta!

Det är kalasväder ute. Det är inte så kul. Eller jo, det är kul men inte att sitta inne alltså. Jag och Pontan vill ta ledigt imorgon. Eller han har redan fått besked att han får det. Själv sitter jag och väntar. På ett mail. Telefon. Vad som helst, bara ge mig ledigt!

På en skola blir det lite tomt när de inte är några elever där. Jag som jobbar med elever tycker det är lite segt…Det är lite svårt att arbeta med motivationsarbete när det bara är några i personalen här. Ungdomarna ligger väl på stranden antagligen. Det borde de göra.

Igår träffade jag en gammal vän från förr, från den lilla platsen. Han var inte någon större stjärna på den tiden, men sen! Helt plötsligt såg man i tidningen att han hamnat i allsvenskan, följt av några landskamper och sedan åtta år som proffs. Så kan det gå.

Men ja e int bitter. Faktiskt inte. Tvärtom tycker jag det är häftigt att någon från vår lilla ort på landet lyckades så bra. Att han sedan fixade friplåtar till derbyt mellan ÖIS-Blåvitt på söndag var ju också en bonus. Han är nämligen tränare för Röd-Blått också. Men det är hans bekymmer:-)

Nej men det börjar visst dra ihop sig till lunch. Och nästa vecka drar allvaret igång. Det ska bli skönt.

Ha det fint.