Jag tror jag fick en ny vän idag. Det kändes så redan från första handskakningen när han klev ur bilen och presenterade sig som Daniel, tills vi sa hej då med en varm kram. Vi har bytt nummer och jag tror och hoppas vi kommer hålla kontakten. Nej, jag tror inte. Jag är säker på det.

Innan dess hade han berättat en historia som grep oss ända in i hjärteroten, oavsett om vi var lärare eller elev, gammal eller ung. Utan manus men från djupet av sitt inre berättade han vad som hände den där natten när 63 unga människors liv släcktes. Hur han kämpade för att rädda sin flickvän och hennes kompisars liv, hur röken vällde in i allt giftigare former samtidigt som hettan hela tiden ökade.

Värmen i röken nådde upp till 800 grader, hettan i lokalen gick från 300 grader till 1100 grader. Temperaturen i bastun brukar vara nog vid 85-90, som jämförelse. Detta i en lokal avsedd för 150 personer, där över 400 befann sig samtidigt. Att det kunde bli så berodde till stor del på att allt sköttes av ungdomar, vakter, discjockey, allt. Det fanns ingen kontroll.

Fast frågan är om det hade hindrat de fyra ungdomar som blev avvisade, som svor på att hämnas och ödelägga festen, och tog sig in genom en sidodörr och tände eld på en dunk med brandfarligt innehåll som skapade den giftiga röken. Med branddörren ur funktion och nödutgången spärrad av alla överflödiga bord från lokalen blev det en dödsfälla.

Daniel berättade hur han kämpade för att ta sig ut, hur vågen av människor som skrek och kämpade för att komma ut slet hans flickvän ur det stadiga greppet. Hur ljuset försvann efter en explosion och människor trampades till döds under deras fötter. Han tappade sina nya skor och försökte få med sig dem, och i samband med det föll han, och över honom föll ännu fler. Han satt fast med hela underkroppen, utan en chans att komma loss. Och han var bara femton år.

Daniel försökte trösta en flicka som skrek i panik bredvid honom. ”Ta det lugnt, vi kommer klara oss”, sa han. ”Nej nej, vi kommer dö, vi kommer dö”, skrek hon. Sedan blev hon tyst.

I den extrema hettan kände han plötsligt något som droppade ner i hans ansikte. Han kände en enorm glädje och lättnad, övertygad om att brandkåren var där, att de skulle bli räddade. Han vände upp ansiktet mot vad han trodde var svalkande vatten. Sedan tappade han medvetandet.

För det var inte vatten. Hettan i lokalen hade fått inredningen att smälta, och det som droppade ner på honom var smält plast. Den skållade hans hud över stora delar av kroppen, och han låg fem veckor i koma. Men han dog inte. Han var en av dem som överlevde, och han har valt att gå vidare nu, drygt tio år senare. Så lång tid har det tagit att orka. Nu ser han och hans överlevande kamrater det som sin uppgift att sprida det vidare, att inte låta händelsen som ödelade så mycket, falla i glömska.

”Om inte vi gör det, vem ska göra det då?” säger Daniel och tittar på mig.

Vilken tur att han vill, tänker jag. Och orkar.

Jag tror att alla kommer ihåg när det hände. Jag gör det definitivt. Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, gick upp och satte på text-tv. Klockan var strax innan tre på natten och jag var relativt nybliven deltidspappa, och bodde i en underbar lägenhet i Bagaregården i Göteborg. Med sömndruckna ögon läste jag att en storbrand pågick ute på Hisingen, ett stenkast från där jag en gång bodde hos mormor och morfar. Många döda, bara ungdomar. Jag fattade inte vidden när jag stängde av och gick och la mig.

Jag gjorde några år senare ett arbete om Brandkatastrofen. Vi intervjuade personalen som höll i räddningsarbetet under natten, lyssnade till beskrivningen av kaoset, sorgen, chocken, våldet, galenskapen. Hur det fortfarande var svårt att glömma, ansiktena, lukterna och sömnlösheten. Att branden var anlagd gjorde inte situationen lättare att hantera.

Imorgon har jag bokat en föreläsning på vår skola med två ungdomar som var där, som överlevde den där natten när himlen hämtade tillbaka 63 alldeles för unga människor. Jag ser fram mot det väldigt mycket. Även om det kommer att kännas i hela kroppen.