Det är tyst i rummet. Förutom det dova sorlet från bilarna på gatan fyra våningar ner hörs bara hennes tysta snyftningar. Jag tar en vit pappersservett och sträcker den till henne. Hon tar emot den utan att se på mig, och baddar försiktigt bort sminket som runnit under ögonen. Jag kommer på mig själv att nästan hålla andan. För jag vet att hon är framme nu, och att min roll är att vara åhörare. Så kommer det.

”Du vet, varje gång jag öppnade kylskåpet var det som en signal för honom. Ska du äta nu igen, du som är så fet, hah? Lilla grisen hah? ”

”Även om jag var hungrig stängde jag igen kylskåpet och gick därifrån, med hans hånskratt dånande i mina öron. Ibland gick han efter och klämde mig på rumpan eller i sidorna och kallade mig pappas lilla tjockis.”

Hon snyftade inte längre utan grät så det stockade sig i halsen. Hon fortsatte berätta hur hennes far kränkt henne verbalt under hela uppväxten, ända tills hon fått ett jobb så hon kunde flytta hemifrån. Då kunde hon äntligen andas ut. Trodde hon. Men det enda hon kunde se i spegeln var en fetknopp, och det gjorde henne illamående. Så hon kräktes. Och åt igen. Och kräktes.

Och det eskalerade tills hon tappade kontrollen, hon köpte ätbara saker för alla sina pengar, andras pengar, och hon kräktes upp det tillsammans med sin självbild. Hon var på väg mot avgrundens brant, men lyckades vända. För tillfället var monstret besegrat, men rädslan att det skulle återuppstå hade skickat henne hit.

”Han är död nu”, sa hon till slut. ”Jag hoppas den här sjukdomen också är död. Det känns så.”

”Vet du, jag tror faktiskt det. Annars ska vi ta livet av den tillsammans”, sa jag.

En stund senare lämnade hon rummet och jag sjönk ner i den bruna läderfåtöljen. Mina tankar rörde sig kring vilken makt man har som förälder. Hur ord sprungna ur tanklöshet kan skada en människa för all framtid, och naturligtvis en undran över varför vissa blir utsedda till föräldrarollen överhuvudtaget. Det värsta är att det finns många som har samma erfarenheter som hon fått med sig, och i en tid där Carolina Gynning hävdar att bantningspiller borde vara receptfria, är det inte konstigt att många unga tjejer mår dåligt med en sådan förebild.

Har man sedan en bakgrund där ens självbild bucklats och repats är det inte lätt att veta vad som är rätt eller fel. Speciellt inte när man ser vilka ideal samhället hyllar.

Carolina Gynning ska sluta blogga. Den nyheten tog över mediaflödet nyligen, och jag var tvungen att se var allt ståhej kom ifrån.

Hon hade blivit utsatt för några anonyma haters och nu bestämt sig för att det fick vara nog, dags att slå igen butiken.

Med de vidriga kommentarer som fick Marcus Birro att göra samma sak i minnet, något av det sjukaste jag läst faktiskt, ville jag se om det här låg i samma division.

Det som gjorde mig mest förvånad var antalet kommentarer. Hundratals på i stort sett varje inlägg, oavsett om det var en bild på hennes nya solglasögon eller information om vad hon ätit den dagen. Innehållet på bloggen gjorde mig varken chockerad eller något annat känsloläge, jag tycker alla får skriva vad de vill. Jag behöver ju inte läsa det.

Det som gjorde mig illa till mods var några av kommentarerna, och inte de som hon störde sig på. Som till exempel den unga flickan som i kommentatorsfältet bad om råd hur hon skulle göra för att få ge ut en bok. ”Tycker du att vara med i ett teveprogram, typ Big Brother är rätt väg att gå?”

Det fanns fler såna godbitar. Med en dotter som är nybliven tonåring fick jag rysningar vid tanken på att det kunde varit hon som hade såna funderingar.

Men det är klart att det inte är något konstigt med det, Carolina Gynning fick ju ett nytt liv genom att ha sex på teve på bästa sändningstid, blev kändis och fick ett liv hon bara kunnat drömma om ifall hon inte klivit in i det där huset.

Tonåringar är lätta att påverka. Jag är socionom och jobbar med ungdomar. De tar intryck och vill göra avtryck. Då är det lätt att sikta in sig på genvägen. Att det kan bli ett pris de får betala av under resten av livet är inget man funderar på då. När man ung lever man där och då. Precis som det ska vara. Det enda man kan göra som motvikt är prata med dem. Säga vad man tycker, vad man känner, vad man anser riktigt. Vara vuxentråkig. Realistisk, utan att krossa framtidsdrömmar.

Jag tycker det är tråkigt att hon väljer att sluta. Eller jag vet inte. Men om det bara är för att några bestämt sig för att provocera henne tycker jag det. Anonyma mobbare är ett av nätets ofrånkomliga ogräs, fega as som inte vågar stå för vad de säger och tycker. Men ett par negativa, av tusentals som tycker att hon är bäst i världen…är inte det att överreagera lite? Det måste väl gå att förhandsgranska kommentarerna även på hennes bloggportal?

Vad det gäller min oro för att det skulle kunna varit min dotter som skrev den där kommentaren, så är det väl med det som allt annat när det gäller ungdomars liv. Man kan bara hoppas att den moral och sätt att leva man bidragit med fram tills dess kan hjälpa ens barn att inse vad som är rätt och fel i livet. Att göra rätt val.

Och kunna ha en bra diskussion när de valde hel galet. För det är lika säkert som att det regnar på midsommar, att de väljer fel ibland.

Precis som du och jag.