Vi skulle ha lite tema ”hemlöshet” i skolan idag. Och vad händer då? Föreläsaren ringer och ställer in… Nåväl, sånt är livet. I temats anda kommer dagens bästa tips från Faktum. Det är en hemlös man som är inbjuden till en radioshow för att prata om ett projekt. Han bestämmer sig för att göra något mer.

Kolla in det här:

Han sitter där, på en gammal stol utanför Konsumbutiken. Den luggslitna människan utgör ett udda inslag i en miljö som är en av Göteborgs allra rikaste, ekonomiskt sett. Jag söker hans blick när vi passerar på väg in för att handla. Han tittar bort, blicken flackar och vill inte möta någon.

När jag och Jo är på väg ut plockar jag upp fyrtio kronor, men en dam kommer före och när han tar emot hennes femtiolapp, sträcker han ett exemplar av Faktum mot henne, men hon viftar undanbedande och säger, ”jag vill inte ha någon tidning, men du ska ha den här.”

Han ser förvånad ut, men tar emot sedeln och säger ”jaha, okej, tack så mycket”, och stoppar undan tidningen och knölar ner sedeln i jackfickan. Jag går fram och söker hans blick igen, men han vägrar ge mig den. Han tar upp tidningen han just la ner i högen och håller fram den.

”Hur går det för dig?” säger jag och tar emot tidningen. Han tittar åt andra hållet, som om han skäms så fruktansvärt över sin situation att han inte klarar att möta ens en vänlig uppsyn. Han skakar i hela kroppen, hans hand skälver när jag tar emot tidningen. ”Det går bra, bara bra”, säger han till slut och tittar på mig en millisekund. ”Fint. Ha det bra nu”, säger jag och lämnar honom.

Jag och Jo sätter oss i bilen, båda tysta. Tidningen är ingen tidning, snarare en klump papier mache’, och det är omöjligt att läsa den. ”Han måste råkat ut för samma regnstorm som jag förut”, säger jag. ”Kan du inte gå och fråga om du får byta pappa”, säger Jo.

”Nej, du vet, han har betalat för den, tjugo spänn, och han har ingen återlämningsrätt på det. Och det är inte tidningen jag vill ha. Jag vill bara stötta honom lite.”

Jag kör hundra meter bort och stannar vid macken för att slänga den blöta pappersklumpen. Jo är extremt ekonomisk och har svårt att slänga saker i onödan. ”Men pappa, ska du bara slänga den så”, säger hon när jag öppnar locket på soptunnan.

”Vill du läsa den då?” säger jag.

”Nej”, svarar hon, och jag släpper ner den i den svarta säcken och stänger locket.

Vi åker därifrån i tystnad. Jo fingrar på sitt glättiga modemagasin, kanske känner hon sig lite illa till mods.

”Du vet, jag vill bara hjälpa honom lite, nu när jag kan. Att ha ett hem borde vara alla människors rättighet, men det är inte så. Jag brukar ärligt talat inte läsa tidningen annars heller”, säger jag och Jo flinar åt mig.

”Men du jobbade ju där, tycker du inte den är bra?” säger hon.

”Nja, inte speciellt. Jag ville skriva, och jag tycker om det dom står för.”

”Hade du kunnat skriva för den här då?” säger hon och håller upp en av Sveriges skvaller/modetidningar.

”Nä, där går gränsen”, säger jag.

”Men om den hjälpte folk utan ett hem då?”

”Kanske. Ska fundera på det”, säger jag och skrattar.

Jag visste det redan när han klev på spårvagnen. Så länge jag kan minnas har jag varit en magnet för dem som av någon anledning behöver prata. Själv var jag inte alls på humör för det, så jag vred huvudet åt vänster och iakttog eftermiddagens brus som om det vore viktigt. Det ignorerade han.

Han satte sig på sätet bredvid och släppte en påse med klingande innehåll lite för hårt i golvet.”Jävlar också”, muttrade han och började rota runt i kassen, och gav till ett belåtet läte när han konstaterade att allt verkade ha klarat sig. Jag sneglade lite på honom och insåg att det var nog ett bra tag sedan han höll i en tandborste. Eller duschade och bytte kläder för den delen. Han svängde plötsligt huvudet mot mig och mötte min blick. Det var för sent att komma undan. ”Ingen vacker syn va”, sa han och blottade en tandrad som saknade merparten av sitt tidigare innehåll. Han väntade inte på mitt svar utan fortsatte med en sluddrande stämma;”Jag har inte alltid sett ut så här, faktiskt. Tror du mig inte?” Han sa det sista med en kraftig rösthöjning samtidigt som han lutade sig mot mig med stirrande blick.

”Jo, jo, visst”, svarade jag lite skärrad. Det verkade lugna honom, och han fortsatte:”Jag hade ett vanligt liv serru, med fru och barn…ett radhus å grejer.” Han tystnade och verkade fundera en stund.

”Vad hände då?” sa jag till slut.

Han tog upp en liten flaska Explorer och tog några djupa klunkar. ”Firman gick åt helvete va. Sen började jag dricka, frugan tröttnade och jag flyttade hem till en kompis. Det är tolv år sen.” Han blev tyst, kanske lite chockad över insikten att det gått så lång tid.

”När såg du barnen sist då?” sa jag. Han svarade inte utan rotade fram två tummade kort ur fickan, inlindade i en liten fryspåse från ICA. Han sträckte dem till mig, och jag såg två små pojkar, kanske tre och fyra år. De såg glada ut, med fotbollströjor på sig. ”Men…det var väl inte så länge sen du såg dom, eller?” sa jag med en klump i halsen.

”Jo. Jag fick inte träffa dom för den jävla häxan”, skrek han till. Han andades häftigt och berättade att han försökte komma dit på födelsedagar och så, men att hon inte släppt in honom. ”Och nu kan jag inte med att träffa dom, så som jag ser ut. Fan också, det var inte så det skulle bli”, sa han och slet åt sig korten och stoppade ner dem i påsen. Han reste sig upp och tog sin påse, vände sig om som för att säga något, men det blev bara en blick. Sedan stannade vagnen och dörrarna flög upp och där vid Hagakyrkan försvann han.

Jag träffade många med liknande historia under tiden jag satt på Faktums redaktion. Det skrämde att det var så lätt att falla ur systemet och så svårt att komma tillbaka in igen. Om du ser någon som säljer en tidning för hemlösa, som Faktum i Göteborg, stanna gärna till en stund. Och även om du inte köper någon tidning, kan jag lova att ett vänligt leende räcker väldigt långt.