Kay och jag
avFör att fortsätta lite på föregående ämne vill jag berätta lite om en kul händelse för ett par år sedan. Jag kände att jag ville skriva till Kay Pollak och berätta att hans böcker och filmer varit en källa till glädje för mig. Så jag gjorde det. Tryckte på sänd och pulade vidare lite, skulle precis stänga ner när det sa plong i inkorgen. Och det var från Kay.
Ett jättetrevligt mail var det, han tackade för att jag ville dela med mig och så vidare. Jag svarade, och passade på att fråga om han skulle komma till stan för en föreläsning snart.
Två minuter senare kom ett svar igen. Han bad mig gå in på hemsidan och titta vilket datum som passade bäst. Sen fick jag ett nummer att ringa och säga att jag var hans personliga gäst, så skulle de skicka hem en entrebiljett. Enda kravet var att jag skulle söka upp honom efteråt och prata lite.
Och så blev det. Föreläsningen var bra, tiden gick fort och sedan stod jag där i kön som ringlade lång och långsamt efteråt, för att prata med herr Pollak. Han skrev autografer och pratade med alla, och jag började känna mig lite kymig och övervägde att smita ut därifrån. Men nej, det vore trots allt svagt av mig. Så efter en evighet stod jag där, utan någon bok för honom att signera. Han tittade vänligt på mig, och jag sa: ”Hej, det är jag som är Johnny.”
”Jaha,ja ja, just det. Kul, kul.” Tystnad.
”Ja, äh, tack så mycket, det var jättekul.”
”Tack, roligt att du gillade det.” Tystnad.
Det blev inte mycket mer sagt. Vi skakade hand och jag gick ut i den mörka göteborgsnatten. Även om inte själva mötet blev så storslaget var det ändå en rolig upplevelse.
Och vi har faktiskt mailat efter det också några gånger. Jag frågade om han ville läsa min bok till exempel. Svaren brukar komma väldigt snabbt. Det känns fint på något sätt.