Jag var femton år och det var match om tredje pris i en av de största inomhuscuper i fotboll som finns, Tomtecupen. Det var kalabalik framför deras mål och jag stod vid mittlinjen och såg bollen plötsligt komma rullande mot mig. Instinktivt rusade jag mot bollen och fick på en riktig kanon. Bollen far iväg som en projektil  och träffar målvakten stenhårt mitt i pannan, och han slår bakhuvudet i stolpen, innan han faller ner medvetslös.

Jag minns att jag blev rädd. Ambulansen hämtade honom men så vitt jag vet gick det bra.

Vid ett annat tillfälle sköt jag ett skott som träffade så illa att mottagaren var tvungen att operera bort en testikel. Det kändes inget vidare.

Idag blev jag riktigt rädd igen. Under en skottövning på träningen stod en av de andra tränarna i mål, och jag hoppade in i övningen för att visa. Jag trodde att han var beredd på det. Det var han inte.

På rullande boll får jag på en våldsam träff, och som i slowmotion ser jag hans skräckslagna ansikte när bollen passerar millimeter ovanför hans huvud, så nära att den sniker hjässan. Jag blev helt iskall i kroppen, men som tur var hann han kasta sig bakåt så skottet for förbi upp i nättaket.

”Hur gick det Håkan, herregud, jag trodde du skulle flytta på dig”, säger jag.

”Jävlar, det var nära ögat”, säger han och garvar.

Han är piketpolis och har säkert upplevt värre saker än så. Men nära var det. Nästa gång flyttar han nog på sig. Hoppas jag.

Det var så nära att jag fick skriva ”tredje raka”. Vi inledde med två otroligt vackra mål på tio minuter, och dominerade matchen totalt. Vi kunde lett med fem noll med lite tur.

Men eftersom det är flickfotboll ska alla få spela, så efter några byten stod det helt plötsligt 3-2. Till dom andra! Tror ni att man var nöjd? Vår målvakt släppte in en lätt mellan benen, och kom gråtande ut i halvtid. Men inte av den orsaken jag trodde, målet alltså, utan det visade sig att hon stukat fingret efter en kvart och trodde att det inte gick att byta när hon var målvakt…söta dom är va.

I andra halvlek bytte vi in alla igen, förutom målvakten…och pressade dem stenhårt, och kvitterade. Hade domaren kunnat reglerna hade vi gjort minst två mål till och vunnit. Men vi är obesegrade och det andra laget var chockade. Dom vann med 6-2 senast….

Det är fantastiskt vilken skillnad det gör när man tror på sig själv. Det är så härligt att se tjejerna satsa stenhårt i närkamper som dom bara stod och tittade på innan. För en närkampsspelare som jag själv, är det som ljuv musik. Visst är det målen som avgör matcherna, men det är vägen dit det handlar om. Fotboll är hård kamp och mycket passion. Och glädje när bollen går i mål. På rätt sida:-)

Jo mådde inte bra under matchen. Vi var på stan och åt kinamat innan, och jag mår pyton nu också…bläh. Det är jobbigt under matcherna att vara pappa och coach. Jag vill så gärna att det ska gå bra för henne, och när hon blir nersparkad eller så blir jag rädd och arg. Får jobba på det.

Nu vet jag hur mamma hade det på läktarna under åren…

Jag kan vara världens lyckligaste man just nu. Jo, jag tror faktiskt det.

Anledningen ser ni på bilden ovanför. Tjejerna i laget jag tränar.

I ett och ett halvt år har de kommit i ur och skur, sol som snö. I ett och ett halvt år har de varit så glada, så villiga att lära sig, alltid positiva och på ett underbart humör.

Lika länge har de förlorat varenda match. När laget startade låg vi fem-sex år efter de andra eftersom vi startade så sent. Men vi har kämpat på, tränat moment efter moment, och sakta närmat oss.

Men den där underbara vinnarkänslan har gäckat oss, trots att vi kommit så nära som en minut från seger. Och jag kan villigt erkänna att jag varit nära att ge upp flera gånger. För jag engagerar mig som fan, springer längs sidan och eldar på, pushar, gläds med dem och gråter med dem.

Idag höll det hela vägen in. Vi vände underläge 2-1 till seger med 3-2, det avgörande skottet en kanon i krysset. De sista minuterna var en plågsam ritt för oss ledare och tjejerna, men vi höll ut. Vi vann! Vi vann!

Vi skrek, vi hoppade, vi slängde oss i en hög. Och jo, jag erkänner, jag grät mer än en skvätt när jag såg tjejerna kramas och skrika av lycka.

I sådana stunder är idrott det bästa jag vet. Dessa ögonblick i tiden bär man med sig i sitt hjärta, för alltid. Att få uppleva det tillsammans med min älskade flicka, som var underbart bra, ja då blir det inte bättre.