Jag gav Jo fullständig frihet för ett år sedan. Naturligtvis för att tanken var att det var det bästa för henne. Jag borde vetat bättre. Barn behöver gränser.

Jag minns när Jo var sex-sju år, och vi pratade med någon barnpsykolog för att vi vuxna tyckte så olika om det mesta och behövde råd. Jag minns hur han pratade om ”staket”, att barn behöver det att hålla sig innanför för att kunna slappna av. Det lät vettigt.

För själv hade jag inte en enda gräns som barn. Åtminstone inte någon uttalad. Mina gränser gick där mina föräldrars skuldsignaler nådde fram. Det kändes inte bra. Jag hade velat ha det där staketet istället.

Jag minns också hur den där psykologen pratade om hur barn ibland kan lura oss vuxna genom att kunna föra resonemang som får oss att tro de är mognare och mer kapabla än i verkligheten. Vi såg på varandra och insåg att Jo blåste oss på konstant basis med ett resonemang värdigt en universitetsprofessor. Hade inte med resonemanget att göra. Jag bara kom ihåg det, okej?

För det här handlade om hur jag i veckan bytte ut den där fullständiga friheten till något som kändes bra för alla parter. Eller vi gjorde det, i samråd. I hela gänget. Och jag märker på Jo att hon tycker det känns bra. Staketet är uppspikat. Hon vet var det börjar och slutar. Jag med.