Jag skäms. Trots att jag inte röstade på högeralliansen står jag nu där som en del av samhället, och skäms. För mig som tycker att alla är värda ett hyggligt liv, oavsett om man är sjuk eller frisk, mår jag illa när jag läser det här.

Att vara frisk är ingen självklarhet, inte heller någon rättighet. Men att drabbas av sjukdom också ska innebära att man tvingas lämna ifrån sig sin värdighet, det är för mycket för mig. Att tvingas stå och se på hur samhällsskyddet monteras ner bit för bit smakar illa i munnen.

Vi har fått lite mer pengar i plånboken, vi som jobbar. Jag skulle gladeligen avstå dem om det innebar att alla som tvingats till ett liv där de inte kan påverka sin egen inkomst fick behålla sin värdighet och slippa ifrågasättas. Är det verkligen den människosynen vi har, i landet Sverige 2009? Jag hoppas inte det, men tvekar.

”Vi ska sätta åt fuskarna och klämma åt bidragstjuvarna!” Så lyder motiveringen. Hur många känner du som på krogen, kalas och bröllop vill bemöta den ständiga frågan:” Jaha Bosse, vad jobbar du med nu förtiden?” med att svara:”Nah, jag är sjukskriven vettu, förtidspensionerad sen ett tag.” Jag kan svara på det. Jävligt få.

Till alla er som tror att man lever gott på sjukpenning, eller socialbidrag för den delen: Man gör inte det. Inte ett jävla dugg. Prova själv får du se. Särskilt du med den höga lönen som sitter och ondgör dig över alla bidragsfuskare som du kallar dem, sjukskrivna för oss andra, som nu kastas ut i kylan. Det är du som borde skämmas över vart vårt samhälle är på väg, inte jag och alla andra som vet hur det egentligen ser ut.

Det tråkiga är att du inte ser det. För du vill inte. Nu när alla fuskare kläms åt får du ju några tusenlappar mer varje månad. Och det är ju viktigt. Eller hur?