Känslan var så stor, och jag var så liten. IFK Göteborg hade precis vunnit semifinalen i UEFA-cupen 1982, och jag var tolv år. Fotboll var mitt liv, IFK var det största. Jag minns hur jag rusig av lycka vällde ut ur Ullevi tillsammans med över 50000 människor, med kinderna hettande av glädje och upphetsning. Jag minns också hur glädjen för en kort stund förbyttes i skräck när min späda kropp trycktes ihop med de runt omkring och mina fötter plötsligt befann sig en bit ovanför marken. Jag svävade, men inte av lycka. Och jag kände paniken när jag förgäves skrek efter min pappa som försvann längre och längre bort. Men det löste sig. Pappa kom ikapp, och jag fick glass i bilen.

 1986 stod jag på läktaren och såg Blåvitt besegra Barcelona på Ullevi med 3-0. Torbjörn Nilsson var utomjordisk, och hade en perfekt sidekick i Johnny Ekström, den vindsnabbe, även kallad ”Kallebäcksexpressen”. Den gången var jag 194 centimeter och klarade mig betydligt bättre efteråt också. Fast lyckokänslan var nog ungefär densamma.

Jag tror det var 2003 och jag var på derby mellan Blåvitt-ÖIS, och hade med min dotter för första gången. Jag var osäker på vad hon skulle tycka, men när Tomas Rosenkvist sköt in 5-2 minns jag hur jag höll om hennes lilla kropp som darrade av lycka när vi hoppade och gapade och sjöng i ren eufori tillsammans med 40000 andra jublande fans. De övriga tretusen deppade. Och min flicka bubblade och babblade, och påminde mig om mig själv. Både då och nu. Vi somnade båda två med sången från IFK-klacken i våra öron, och de randiga halsdukarna bredvid oss.

För ett par år sedan blev Blåvitt Svenska mästare för första gången sedan 1996. På söndag har de chansen igen, i en direkt avgörande finalfest på Gamla Ullevi. Hoppas, hoppas att det blir guld igen. Hoppas. Hoppas.

Ibland påminns jag om hur tacksam jag är för att jag älskar idrott. Ikväll var ett sådant tillfälle. Ett fullsatt Gamla Ullevi och ett stenhårt derby mellan Blåvitt och GAIS. Med 1-1 ch några sekunder kvar vräker sig Stefan Selakovic fram och avgör matchen med absolut sista sparken. Läktarna exploderar och jag gör nästan detsamma. Hoppar, skriker, sjunger. Helt underbart!

Blåvitt har också den överlägset bästa låtern som alla sjunger med i under spelarnas promenad in på planen. Det är gåshud, jag lovar. Tror du mig inte? Kolla själv:

Joel Alme, Snart skiner…

Det började inte så bra. Jag är en inbiten tidsoptimist och när min ursprungsplan sprack, parkeringen jag tänkt ut var full, blev det lite stressigt. Inte ovanligt, tyvärr. Nu ska jag skärpa mig, jag lovar. Jag lovar!

Men som alltid hann vi, även om det blev precis till matchstart. Vi fick lite kändisspan också när vi stod bakom Patrik Sjöberg i kön för att hämta våra biljetter. Han är en gammal idol.

Matchen började inte bra heller. ÖIS som förstärkt med några heta nyförvärv gjorde tidigt 1-0. Blåvitt som sålt ett par av sina stjärnor såg riktigt dåliga ut. Det dröjde ända till andra halvlek innan ett tveksamt domslut ledde fram till kvitteringen. I slutminuterna avgjorde Hyse’n matchen på en underbar nick, och vi exploderade av glädje. Inte välförtjänt, men lika kul för det. En seger över ÖIS är en seger över ÖIS.

Det var vi ganska ensamma om att tycka eftersom vi satt på ÖIS-sektionen. Men känslor ska man inte hålla inne på. Det är inte bra.

Efteråt åkte jag och Jo och spelade en stund själva. Årets skyfall avslutade helgen, med både åska och blixtar. Då pratar jag inte om skotten vi drog iväg.

Vi har haft en underbar vecka och helg. Mycket pappamys, sol och bad, god mat och godis. Imorgon börjar jobbet på riktigt. Det blir nog bra.

Hade gärna myst lite mer…