Jag tror att om man har en kärlek till språket, kan man lätt oroas över hur det misshandlas nuförtiden. Framförallt av våra kära ungdomar. När jag ser min dotter och hennes kompisars konversationer på nätet, eller via sms för den delen, kan man inte annat än undra hur det ska gå för dem i framtiden. Hur kommer kärleksbreven se ut? Hur romantiskt blir det med ett gäng förkortningar och några smileys? ”Tja, vg? Ses imon?” Inget som väcker några djupare känslor va?

Men som motvikt verkar väldigt många ungdomar faktiskt sluka stora mängder litteratur. Jo läser fler böcker under ett sommarlov än jag gjort i hela mitt liv. Så skriver hon också otroligt bra, det måste jag säga. Blir inte hon författare eller journalist, ja då vet jag inte vem som skulle bli det. Och att läsa är ju lika viktigt som att skriva.

När jag läser det jag skrivit inser jag att det antagligen inte är någon fara, åtminstone inte så länge de läser något annat än Veckorevyn.

Så Jan Björklund, köp in lite fler böcker, så är vi snart hemma.

”Bäste Jan Björklund,

om jag förstår det hela rätt, tycker du att det krävs hårdare tag för att höja kompetensen i svenska skolor. Att fler och tidigare betyg kommer skapa bättre, kunnigare och mer välutbildade elever.

Men vet du, jag skulle rekommendera dig att gå ut och prata med dem som jobbar med de elever som fallit utanför systemet, så som det ser ut nu. Prata med oss som träffar dessa killar och tjejer som inte passat in, som nu riskerar att bli ännu fler. Att ännu tidigare få svart på vitt att de aldrig kommer att bli någonting, inte enligt gängse teoretiska vägar åtminstone, för inte med sig något bra eller positivt. Men du, alla är inte ämnade för den av er utpekade rätta vägen.

Jag skulle också rösta för att du sätter in resurser för att hjälpa ungdomarnas familjer, för i många fall är det där nyckeln till problemet står att finna. Hur dessa barn och ungdomar ska lyckas bättre bara för att den yttre pressen blir högre kan jag inte förstå. Men vad vet jag, jag är ju bara mitt ibland dem varje dag.

Det är inte rätt att peka ut dem som redan har det svårast. Det är inte rätt att peta dessa unga människor i ansiktet och säga vad de redan vet: att livet är tufft, och tyvärr platsar du inte. Det har redan föräldrar och så småningom vänner, lärare och samhället i många fall redan sett till.

Jag hoppas det ska finans plats för medmänsklighet, en tro på individualiteten och en förståelse om att alla är unika med sina behov och känslor.

Snälla, snälla, snälla Jan. Lyssna till ditt hjärta, imorgon är en annan dag, och använd den till att skapa bra vibrationer. Svik inte ungdomarna, de har redan blivit det så många gånger, utan att vi behöver späda på det ytterligare. För hur var det nu, jo barnen är vår framtid, eller hur? Låt oss visa det då.”