Så, ännu en julafton som kom och gick. Allting fanns där, köttbullar, sill, risgrynsgröt, tomten, mängder av julklappar. Ja i år vadade tomten till och med genom snön fram till huset, ingen vanlig syn, men uppskattad.

Det var ovanligt trångt i år, ungdomarna har vuxit upp och är inte längre ensamma till bords utan har en mycket närstående relation med någon av det motsatta könet. I vissa fall väldigt närstående, om man säger så. Men jag har själv varit där så jag väljer att blunda. Tungfäktning gör sig bäst vid sidan av julbordet.

Jag var extra glad att Jo valde att hänga med mig i år igen och bryta det gamla mönstret av ”varannat årfirande.” Mycket glad. För i år infann sig en känsla av att jag är så annorlunda mot större delen av gänget, att jag hade nästan problem att hantera det. Det har alltid varit så, men i år tydligare än förut.

Naturligtvis hänger det ihop med att jag är annorlunda som person, men också för att jag valt ett helt annat sätt att leva. Så fort jag kunde lämnade jag den lilla orten och ville in till staden. Eller ut till världen. Jag har aldrig klarat av det inskränkta småortstänket där alla vet och kan allt om alla, och gärna berättar om det. Där det okända är fienden, utan nyfikenhet att ta reda på hur det egentligen ligger till, innan man börjar peka finger. Och just julafton kanske inte är rätt tid att diskutera samhällsfrågor, politik och andra heta ämnen. Det gjorde jag inte heller. Jag vet vad jag står för, och mina barn vet det också. Det är det viktigaste.

Men det blev en varm jul ändå. Inte minst på grund av att jag som vanligt var tomte. Att sitta med ansiktet täckt av en mysig gummimask draperad i ett syntetskägg och peruk, med tillhörande varmstövlar, rock och vantar inomhus, det mina vänner, är ingen barnlek! Att jag sedan gjorde det på två ställen renderade i svettning likt en äkta make i kön in till Ullared.

Men igår var jag on fire, och var nog, om jag får säga det själv, den roligaste tomte jag hittills lyckats gräva fram. Med pipig skånsk stämma stod rimmen som spön i backen, och min bror skrattade så tårarna rann. Kul att det fungerar när man bjuder till.

Årets julklappsskörd var fantastisk för min del, de senaste åren har vi nämligen bestämt att vi inte köper till varandra, utan bara till våra egna barn. Mamma och pappa brukar naturligtvis få en del eftersom vi alla uppskattar deras allerstädes närvarande hjälpsamhet i alla sammanhang. Men i år hade jag varit extra snäll tydligen och gladdes väldeliga åt allt från morgonrock i äkta Hugh Hefner style, till dvd-filmer, rakapparat (kunde tydligen behövas enligt vissa), och en massa andra fina saker. Jo hade gjort en underbar kalender med bilder på sig själv från liten till stor. Om jag blev känslosam? Take a guess:-)

Kvällen avslutades som vanligt med risgrynsgröt, endast i ett syfte; att hitta mandeln. Egentligen mätta nog för att spy, men äta gröt ska man. Tills någon hittar mandeln, då lägger jag ner skeden.

Jag hade en riktigt fin kväll, framförallt tack vare mina underbara barn. Med sådana gåvor blir allt annat ett blekt försök att skapa något som är större än allt vi kan förstå.